Dödsdomen

Dödsdomen

Under Paulus’ senaste rannsakning inför Nero hade kejsaren fått ett så starkt intryck av apostelns ord att han uppsköt utslaget, så att han varken frigav eller dömde Guds anklagade sändebud. Men kejsarens hat mot Paulus flammade snart åter upp. Förargad över sin egen oförmåga att stoppa spridningen av den kristna religionen, till och med inom det kejserliga huset, beslöt han att låta döda aposteln så snart han kunde få en något så när trovärdig anledning. En kort tid senare tillkännagav Nero det beslut som dömde Paulus till martyrdöden. Men eftersom en romersk medborgare inre kunde dömas till tortyr, dömdes han till att avrättas genom halshuggning.LFT 478.1

Paulus fördes i hemlighet till avrättningsplatsen. Bara några få åskådare tilläts att vara närvarande, eftersom hans förföljare, som blivit oroade av hans omfattande inflytande, var rädda för att fler kunde bli omvända till kristendomen, om de fick vara med om hans avrättning. Men till och med de förhärdade soldater som bevakade honom, lyssnade till hans ord och såg med förvåning hur han med glädje och frimodighet gick sitt öde till mötes. För några som blev vittne till hans martyrdöd blev den förlåtande anda som han visade mot sina mördare och hans orubbliga tro på Kristus ända in i det sista en impuls till en livsförändring. Mer än en tog emot den Frälsare som Paulus förkunnade och fick också de efter en kort tid besegla sin tro med sitt blod.LFT 478.2

Ända in i det sista bekräftade Paulus’ liv sanningen i hans ord till korintierna: “Den Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han är den som har låtit ljus gå upp i våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken. Men denna skatt hava vi i lerkärl, för att den översvinnliga kraften skall befinnas vara Guds och icke något som kommer från oss. Vi äro på allt sätt i trångmål, dock icke utan utväg; vi äro rådvilla, dock icke rådlösa; vi äro förföljda, dock icke givna till spillo; vi äro slagna till marken, dock icke förlorade. Alltid bära vi Jesu dödsmärken på vår kropp, för att också Jesu liv skall bliva uppenbarat i vår kropp.” — 2 Kor. 4:6-10. Han litade inte på sig själv utan på den helige Andes närvaro och inflytande som fyllde hans sinne och kom alla hans tankar att underordna sig Kristi vilja. Profeten förklarar: “Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han.” — Jes. 26:3. Den himmelska frid som strålade ut från Paulus’ ansikte vann många människor för evangelium.LFT 479.1

Paulus omgavs alltid av en himmelsk atmosfär. Alla som umgicks med honom kände inflytandet av hans gemenskap med Kristus. Hans eget liv bekräftade det budskap som han förkunnade. Detta gav en överbevisande kraft åt hans förkunnelse. Häri ligger evangelii kraft. Det okonstlade, stilla inflytandet av ett helgat liv är det mest överbevisande vittnesmål som kan ges till förmån för kristendomen. Ett till och med oemotsägligt argument kan väcka motstånd, men ett sant, kristligt föredöme har en kraft som det är omöjligt att helt stå emot.LFT 479.2

Aposteln glömde sina egna lidanden som snabbt närmade sig, i sin omsorg om dem som han stod i begrepp att lämna att själva ta upp kampen mot fördomar, hat och förföljelse. De få troende som följde honom till avrättningsplatsen försökte han styrka och uppmuntra genom att upprepa de löften som hade getts till dem som blir förföljda för rättfärdighetens skull. Han försäkrade dem att ingenting skulle gå om intet av allt det som Herren hade talat om sina prövade och trogna efterföljare. Under en kortare tid kanske de skulle komma att känna sig nedtryckta på grund av många frestelser. De kanske skulle komma att få sakna alla slags jordiska bekvämligheter, men de kunde bli uppmuntrade av en försäkran om Guds trohet och kunna säga: “Jag vet på vem jag tror, och jag är viss om att han är mäktig att för ‘den dagen’ bevara vad som har blivit mig betrott.” — 2 Tim. 1:12. Snart skulle prövningarnas och lidandets natt vara slut. Då skulle fridens och den fullkomliga dagens morgon gry.LFT 479.3

Aposteln såg in i den härliga framtiden, inte med otrygghet eller fruktan utan med glädjefyllt hopp och längtande förväntan. När han står på avrättningsplatsen ser han inte bödelns svärd eller den mark som snart skall ta emot hans blod. Denna sommardag ser han upp genom den blå himlen till den Eviges tron.LFT 480.1

Denne trons man ser stegen i Jakobs vision, som representerar Kristus som hade förbundit jorden med himmelen och den förgängliga människan med den oändlige Guden. Hans tro stärks, då han tänker på hur profeter och patriarker har förtröstat på Honom som också är hans stöd och tröst och för vilken han nu uppoffrar sitt liv. Från dessa heliga män som under gångna århundraden vittnat om sin tro, hör han en försäkran om att Gud är sannfärdig. Hans medapostlar hade gått ut för att fullgöra sitt uppdrag och mött religiös ofördragsamhet, hednisk vidskepelse, förföljelse och förakt. De hade inte betraktat sitt liv av något värde för sin egen del. De levde uteslutande för att hålla korsets fackla högt mitt i otrons mörker. Det är dessa som han hör vittna att Jesus är Guds Son, världens Frälsare. Från sträckbänk, bål och fängelseceller, från jordens grottor och klipphålor hör han martyrernas segerrop. Han hör de trognas vittnesmål som, utblottade, hemsökta och torterade, uppriktigt vittnar om sin tro och förklarar: “Jag vet på vem jag tror.” Dessa som har offrat sitt liv för sin tro bekräftar inför världen att den som de har förtröstat på, kan frälsa till det yttersta.LFT 480.2

Paulus, som har återköpts med Kristi offer och blivit renad i hans blod och fått ikläda sig hans rättfärdighet, känner inom sig själv att hans själ är dyrbar i Återlösarens ögon. Hans liv är fördolt med Kristus i Gud. Han är övertygad om att den som besegrat döden också kan bevara det som har anförtrotts åt honom. Han klänger sig fast vid Frälsarens löfte: “Jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.” Hans tankar och förhoppningar är riktade mot hans Herres andra ankomst. Och då dödens svärd faller och dödens skuggor sänker sig över martyren, sträcker sig hans sista tanke, såsom hans tankar många gånger tidigare, till uppståndelsens morgon, till Livgivaren som skall hälsa honom välkommen till de återlöstas glädje. Tjugo århundraden har gått sedan den åldrande Paulus offrade sitt liv för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull. Ingen har för kommande släkten återgett de sista scenerna i denne helgade mans liv, men inspirationen har för oss bevarat det vittnesmål som han avlade på dödsdagen. Som en trumpetfanfar har hans röst ljudit genom tidsåldrarna sedan den tiden. Hans mod har uppmuntrat tusentals av Kristi vittnen att förbli trogna. Det har hos tusentals nedtryckta människor väckt ett eko av hans egen segerglädje: “Ty själv är jag nu på väg att offras, och tiden är inne, då jag skall bryta upp. Jag har kämpat den goda kampen, jag har fullbordat mitt lopp, jag har bevarat tron. Nu ligger rättfärdighetens segerkrans till reds åt mig, och Herren, den rättfärdige domaren, skall giva den åt mig på ‘den dagen’, och icke åt mig allenast, utan åt alla som hava älskat hans tillkommelse.” — 2 Tim. 4:6-8.LFT 481.1