Apostlarna fängslas

De som anslöt sig till den nya tron ökade hastigt i antal och både fariséer och sadducéer var överens om, att om dessa nya lärare skulle tillåtas att fortsätta okontrollerade, skulle deras eget inflytande befinna sig i större fara, än då Jesus var kvar på jorden. Därför arresterades Petrus och Johannes av kaptenen för tempelvakten med hjälp av ett antal sadducéer. De kastades i fängelse, eftersom det var för sent på dagen för att de skulle kunna förhöras.LFT 66.3

Apostlarnas fiender kunde inte annat än vara övertygade om att Kristus hade uppstått från de döda. Bevisen var alltför uppenbara för att kunna betvivlas. Inte dess mindre förhärdade de sig och vägrade att ångra det fruktansvärda brott som de hade begått, då de utlämnade Jesus till att dödas. De judiska rådsherrarna hade fått övertygande bevis om, att apostlarna talade och handlade under gudomlig inspiration. De avvisade emellertid ihärdigt det evangeliska budskapet. Kristus hade inte kommit på det sätt som de hade väntat. Även om de tidvis hade varit övertygade om att han var Guds Son, hade de avvisat denna övertygelse och korsfäst honom. I sin barmhärtighet gav Gud dem ytterligare bevis. Nu fick de åter ett tillfälle att vända sig till honom. Han sände apostlarna för att tala om för dem att de hade dödat Livets furste. I denna fruktansvärda anklagelse gav han dem åter en kallelse till ånger och omvändelse. Men de judiska lärarna kände sig säkra i sin egen rättfärdighet. De vägrade att medge, att de män som anklagade dem för att ha korsfäst Kristus, talade under den helige Andes ledning.LFT 66.4

Eftersom de hade valt att motsätta sig Kristus, blev varje ny vägran för prästerna ytterligare ett skäl till att fortsätta i samma riktning. Deras egensinnighet blev mer och mer avgjord. Det var inte så att de inte kunde ge efter. De kunde ge efter, men de ville inte. Det var inte enbart på grund av att de var skyldiga och förtjänade döden, inte enbart därför att de hade dömt Guds Son till döden, som de blev avskurna från frälsningen. Det var på grund av att de stålsatte sig i oppositionen mot Gud. De förkastade ihärdigt ljuset och undertryckte Andens övertygelse. Det inflytande som styr olydnadens barn verkade i dem. Det kom dem att avvisa de män genom vilka Gud verkade. Den elakartade karaktären i deras uppror intensifierades av varje följande handling av motstånd mot Gud och mot det budskap som han hade gett sina budbärare att förkunna. För varje dag som de vägrade att ångra sig och ändra på sin attityd förstärkte de judiska ledarna sitt uppror och beredde sig för att skörda det som de hade sått.LFT 66.5

Guds vrede förklaras inte vara riktad mot förhärdade upproriska människor enbart på grund av de synder de har begått, utan på grund av att de, när de kallats till omvändelse, väljer att fortsätta i motstånd. Därigenom upprepar de det förgångnas synder genom att förkasta den information de får. Om de judiska ledarna hade gett efter för den helige Andes övertygande inflytande, skulle de ha fått förlåtelse. De hade emellertid bestämt sig för att inte ge efter. På samma sätt försätter sig den upproriska människan själv, genom ständigt motstånd, i ett läge där den helige Ande inte längre kan påverka henne.LFT 66.6

Dagen efter det att den sjuke hade botats, samlades Hannas och Kaifas och de andra höga tjänstemännen i templet till rättegång och fångarna fördes inför dem. Det var i detta rum och inför några av dessa män som Petrus så skamligt hade förnekat sin Herre. Detta mindes han mycket klart då han fördes fram för att rannsakas. Han hade nu ett tillfälle att rentvå sig från sin feghet.LFT 66.7

De av de närvarande som kom ihåg hur Petrus hade betett sig, då hans Mästare rannsakades, smickrade sig med att de nu skulle kunna skrämma honom genom hot om fängelse och död. Men den Petrus som förnekade Kristus under hans yttersta nöd, var impulsiv och självmedveten och skilde sig avsevärt från den Petrus som nu förts fram inför Sanhedrin för att förhöras. Efter sitt misslyckande då, hade han blivit omvänd. Han var inte längre stolt och skrytsam. Han hade blivit anspråkslös och litade inte längre på sig själv. Han var fylld av den helige Ande. Med hjälp av denna kraft hade han beslutat sig för att avlägsna den fläck som hans förnekande hade orsakat honom. Nu skulle han ära det namn som han en gång hade vanärat.LFT 66.8