Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Löftestiden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Löftet skall uppfyllas

    Petrus höll ständigt i sitt sinne hoppet levande om Kristi återkomst. Han övertygar församlingen om tillförlitligheten i Frälsarens löfte: “Om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig; ty jag vill att där jag är, där skolen l ock vara.” — Joh. 14:3. För de prövade och trogna kanske tiden skulle komma att kännas lång, men han försäkrade dem att “Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena, att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring. Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro därpå brännas upp.LFT 502.1

    Eftersom nu allt detta sålunda går mot sin upplösning, hurudana bören icke I då vara i helig vandel och gudsfruktan, medan I förbiden och påskynden Guds dags tillkommelse, varigenom himlar skola upplösas av eld och himlakroppar smälta av hetta! Men ‘nya himlar och en ny jord’, där rättfärdighet bor, förbida vi efter hans löfte.LFT 502.2

    Därför, mina älskade, eftersom I förbiden detta, skolen I med all flit sörja för, att I mån för honom befinnas vara obefläckade och ostraffliga, i frid. Och I skolen hålla före att vår Herres långmodighet länder till frälsning; såsom ock vår älskade broder Paulus har skrivit till eder, efter den vishet som har blivit honom given. . . . Då I nu således, mina älskade, haven fått veta detta i förväg, så tagen eder till vara för att bliva indragna i de gudlösas villfarelse och därigenom förlora edert fäste. Växen i stället till i nåd och i kunskap om vår Herre och Frälsare, Jesus Kristus.”LFT 503.1

    Genom Guds försyn tilläts Petrus att avsluta sitt livsverk i Rom. Nero hade gett befallning om att han skulle sättas i fängelse ungefär vid samma tid som Paulus arresterades för sista gången. Så skulle de två åldrande apostlarna, som under många år hade arbetat på vitt skilda arbetsfält, för sista gången få vittna om Kristus i den stora världsstaden och på dess mark utgjuta sitt blod såsom en säd som skulle bära en enorm skörd av heliga och martyrer.LFT 503.2

    Alltifrån det att Petrus hade återinsatts i sitt ämbete efter att ha förnekat Kristus, hade han inte ryggat tillbaka för några faror. Han hade visat en ädel tapperhet i förkunnandet av den Frälsare som hade korsfästs, uppstått och farit upp till himmelen. I sin fängelsecell erinrade han sig de ord som Jesus hade sagt till honom: “Sannerligen, sannerligen säger jag dig: När du var yngre, omgjordade du dig själv och gick vart du ville; men när du bliver gammal, skall du nödgas sträcka dina händer, och en annan skall omgjorda dig och föra dig dit du icke vill.” — Joh. 21:18. Med dessa ord talade Jesus om för aposteln själva det sätt på vilket han skulle dö och förutsade också att hans händer skulle utsträckas på korset.LFT 503.3

    Eftersom Petrus var jude och utlänning, blev han dömd till att hudflängas och korsfästas. När han anade vilken fruktansvärd död han skulle drabbas av erinrade han sig vilken stor synd han hade begått, då han förnekade Jesus i hans svåraste stund. En gång hade han varit mycket ovillig att ta upp sitt kors. Nu räknade han det som en glädje att uppoffra sitt liv för evangelium. När han tänkte på att han hade förnekat sin Herre, tyckte han att det skulle vara en för stor ära för honom att få dö på samma sätt som hans Mästare hade dött. Petrus hade uppriktigt ångrat sin synd. Kristus hade förlåtit honom, vilket framgår av det höga uppdrag som han hade gett Petrus, nämligen att föda hjordens får och lamm. Men Petrus kunde aldrig förlåta sig själv. Inte ens tanken på den sista scenens förskräckliga smärtor kunde mildra bitterheten i hans sorg och ånger. Som ett sista ynnestbevis bad han sina bödlar att spika honom vid korset med huvudet nedåt. Bönen beviljades och på detta sätt dog den store aposteln Petrus.LFT 504.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents