De sju stjärnornas hemlighet

I Uppenbarelseboken sammanstrålar alla Bibelns böcker och får där sin fulländning. Den utgör ett motstycke till Daniels bok. Den ena är en profetia, den andra en uppenbarelse. Det som förseglades är inte en uppenbarelse, ut den del av Daniels bok som avser de yttersta dagarna. Ängeln sade: “Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid.” — Dan. 12:4. Det var Kristus som uppmanade aposteln att skriva ned det som skulle uppenbaras för honom. “Skriv upp i en bok vad du får se”, uppmanades han, “och sänd den till de sju församlingarna i Efesus och Smyrna och Pergamus och Tyatira och Sardes och Filadelfia och Laodicea.” “Jag är . . . den levande; jag var död, men se, jag lever i evigheternas evigheter. . . . Så skriv nu upp vad du har sett, och skriv upp både vad som nu är, och vad om härefter skall ske. Vad angår hemligheten med de sju stjärnorna, som du har sett i min högra hand, och de sju gyllene ljusstakarna, så må du veta att de sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna äro de sju församlingarna.” — Upp. 1:11, 17-20.LFT 546.1

Namnen på de sju församlingarna är en beteckning för församlingen under sju olika tidsperioder under den kristna eran. Talet sju var fullkomlighetens tal. Det visar att budskapet sträcker sig ända fram till tidens slut. De symboler som används, visar tillståndet i församlingen under olika perioder i världens historia.LFT 546.2

Om Kristus sägs det att han vandrar omkring mitt ibland des ju gyllene ljusstakarna. Detta beskriver hans förhållande till församlingarna. Han meddelar sig ständigt med dem. Han känner deras situation. Han iakttar deras ordning, deras fromhet, deras hängivenhet. Även om han är överstepräst och medlare i den himmelska helgedomen, framställs han som den som går fram och tillbaka bland sina församlingar på jorden. Han håller ständigt ett vakande öga över dem för att se, om någon av hans väktares ljus börjar lysa dunkelt eller slockna. Om dessa ljusstakar lämnades åt människor att vårda, skulle den rykande veken snart slockna. Jesus är emellertid den sanne väktaren i Guds hus och i templets gårdar. Genom hans ständiga omvårdnad och uppehållande kraft underhålls deras liv och ljus.LFT 547.1

Beskrivningen av Kristus säger att han håller de sju stjärnorna i sin högra hand. Detta är en försäkran om att ingen församling som troget fullgör sitt uppdrag, behöver frukta för att duka under. Ingen stjärna som åtnjuter den Allsmäktiges beskydd, kan ryckas ur Kristi hand.LFT 547.2

“Så säger han som håller de sju stjärnorna i sin högra hand.” — Upp. 2:1. Dessa ord riktas till församlingens lärare, till dem som Gud har anförtrott stora och ansvarsfulla uppdrag. Det välsignelsebringande inflytande som skall finnas i och utövas av församlingen är nära förbundet med Guds budbärare som har till uppgift att uppenbara Kristi kärlek. Himmelens stjärnor står under hans kontroll. Han fyller dem med ljus. Han styr dem på deras banor genom världsrymden. Om han inte gjorde det, skulle de inte kunna existera. Detta gäller också hans förkunnare. De är bara instrument i hans hand och allt det goda de uträttar utförs endast genom hans makt. Genom dem låter han sitt ljus lysa. De får sin duglighet från Frälsaren. Om de ser upp till honom, som han såg upp till sin Fader, kommer de att kunna utföra hans uppdrag. I den mån de litar på Gud, ger han dem sin härlighet, för att de skall återspegla den till världen.LFT 547.3

Redan tidigt i församlingens historia började den “laglöshetens hemlighet” som hade förutsagts av aposteln Paulus att utfara sitt fördärvbringande verk. De falska lärare som Petrus hade varnat de kristna för, började framställa sina villfarelser. Många blev snärjda i deras falska läror. Några vacklade under prövningarna och frestades att uppge sin tro. Vid den tidpunkt då Johannes skrev denna uppenbarelse, hade många förlorat sin första kärlek till evangelium. Men i sin stora nåd lämnade Gud inte församlingen att fortsätta i sitt förfall och tillbakaglidande. I ett budskap av oändlig mildhet uppenbarade han sin kärlek för dem. Hans varma önskan är att de skall bygga på fast grund för evigheten. “Betänk då” , vädjar han, “varifrån du har fallit och bättra dig, och gör åter sådana gärningar som du gjorde under din första tid.” — Upp. 2:5.LFT 548.1