Falska förespeglingar

Falska förespeglingar

Då apostlarna förkunnade evangelii sanningar i Jerusalem bekräftade Guds kraft deras ord, och stora skaror kom till tro. Många av dessa tidiga troende blev omedelbart uteslutna ur sina familjer och förlorade sina vänner på grund av de nitiska judarnas fanatism. Det blev därför nödvändigt att förse dem med mat och husrum.LFT 68.1

Berättelsen härom förklarar: “Bland dem fanns ingen som led nöd.” Det talas också om hur behoven blev fyllda. De bland de troende som hade pengar och fast egendom offrade glatt dessa för att tillgodose behoven. De sålde sina hus och sin jord och tog med sig pengarna och lade dem vid apostlarnas fötter “och man delade ut därav så att var och en fick, efter som han behövde”.LFT 68.2

Denna frikostighet från dem, som tagit emot evangelium, var ett resultat av Andens utgjutande. De, som hade tagit emot evangelium, var “ett hjärta och en själ”. Ett gemensamt intresse behärskade dem — framgång för det uppdrag, som anförtrotts dem. Avund hade inte någon plats i deras liv. Deras kärlek till sina medkristna och den sak, som de hade anslutit sig till, var större än deras kärlek till pengar och ägodelar. Deras arbete bekräftade, att de betraktade människor vara av större värde än jordisk rikedom.LFT 68.3

Så kommer det alltid att vara, när Guds Ande behärskar livet. De, som är fyllda av kärlek till Kristus, kommer att följa hans exempel, som blev fattig för vår skull, så att vi genom hans fattigdom skulle kunna göras rika. Pengar, tid, inflytande — alltsammans gåvor som de fått av Gud — kommer de att betrakta som värdefulla, bara som medel för att befrämja evangelii utbredning. Så var det i den första församlingen. När man i nutidens församling ser att medlemmar genom Andens kraft vänder sin tillgivenhet från det som tillhör världen och visar sig villiga att göra uppoffringar, för att deras medmänniskor skall få kännedom om evangelium, kommer de sanningar som förkunnas att få ett kraftfullt inflytande över åhörarna.LFT 68.4

I skarp kontrast till det exempel på välgörenhet, som visades av de uppriktiga troende, står Ananias’ och Safiras beteende. Detta har beskrivits genom inspirationen och har lämnat en mörk fläck i den första församlingens historia. Tillsammans med andra hade dessa, som menade sig vara Kristi efterföljare, delat förmånen av att få lyssna till det evangelium som förkunnades av apostlarna. Då de var närvarande tillsammans med andra troende, “skakades platsen där de voro församlade, och de blevo alla uppfyllda av den helige Ande”. (Apg. 4:31.) Djup övertygelse hade vilat över alla de närvarande. Under direkt inflytande av Guds Ande hade Ananias och Safira gett ett löfte att till Herren ge behållningen av försäljningen av viss egendom.LFT 69.1

Efteråt hade Ananias och Safira bedrövat den helige Ande, genom att ge efter för girighet. De började ångra sitt löfte och förlorade snart det värdefulla inflytandet av den välsignelse som värmt deras sinnen med en önskan om att göra mycket för Kristi sak. De menade att de hade förhastat sig, att de borde ompröva sitt beslut. De samtalade om saken och beslöt att inte uppfylla sitt löfte. De såg emellertid att de som sålde vad de ägde för att tillgodose sina fattigare trosfränders behov fick högt anseende bland de troende. Eftersom de skämdes för att låta sina trossyskon veta att de i sin själviskhet var missnöjda med det som de högtidligt hade helgat åt Gud, beslöt de frivilligt att sälja sin egendom och förege sig skänka hela summan till den allmänna fonden, medan de i själva verket tog undan en stor del av den för egen del. Därigenom skulle de tillförsäkra sig underhåll från den allmänna fonden och samtidigt vinna sina trossyskons stora uppskattning.LFT 69.2