Han kände igen Guds röst

Men i Rådet fanns en man som hade känt igen Guds röst i det som apostlarna sade. Denne var Gamaliel, en farisé med gott rykte och en lärd man i hög samhällsställning. Hans klara intellekt såg att de våldsamma åtgärder som planlades av prästerna, skulle leda till fruktansvärda konsekvenser. Innan han vände sig till dem som var närvarande, begärde han att fångarna skulle föras ut ur domsalen. Han visste mycket väl vilka han hade att ta itu med. Han visste att Kristi mördare inte skulle tveka inför någonting för att genomföra sina avsikter.LFT 80.2

Därefter började han tala, lugnt och med väl övervägda ord: “I män av Israel, sen eder för, vad I tänken göra med dessa män. För en tid sedan uppträdde ju Teudas och gav sig ut för att något vara, och till honom slöt sig en hop av vid pass fyra hundra män. Och han blev dödad, och alla som hade trott på honom förskingrades och blevo till intet. Efter honom uppträdde Judas från Galileen, vid den tid, då skattskrivningen pågick; denne förledde en hop folk till avfall, så att de följde honom. Också han förgicks, och alla som hade trott på honom blevo förskingrade. Och nu säger jag eder: Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv.”LFT 80.3

Prästerna såg det förnuftiga i dessa synpunkter. De blev tvungna att hålla med Gamaliel. Ändå kunde deras fördomar och deras hat knappt hållas tillbaka. Mycket motvilligt befriade de apostlarna efter att ha låtit gissla dem. De sade på nytt till dem att de, med risk för sina egna liv, inte längre fick förkunna i Jesu namn. “Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Jesus Kristus.”LFT 81.1

Strax innan Jesus korsfästes, hade han överlämnat åt apostlarna ett fridsarv. “Frid lämnar jag efter mig åt eder”, sade han, “min frid giver jag eder; icke giver jag eder den såsom världen giver. Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.” — Joh. 14:27. Denna frid är inte den frid som kommer genom likformighet med världen. Jesus köpte aldrig frid genom att dagtinga med det onda. Den frid som Jesus lämnade efter sig åt sina apostlar är en inre frid, snarare än en yttre. Den skulle alltid förbli hos hans vittnen under tvister och åsiktsstrider.LFT 81.2

Kristus sade om sig själv: “I skolen icke mena att jag har kommit för att sända frid på jorden. Jag har icke kommit för att sända frid, utan svärd.” — Matt. 10:34. Han var fridens furste, men han skulle ändå orsaka splittring. Han som kom för att förkunna det glada budskapet och för att skänka hopp och glädje åt människor, gav upphov till en strid som brinner stark och väcker intensiva passioner i människors sinnen. Och han varnar sina efterföljare: “I världen liden I betryck.” Då “skall man gripa eder, man skall förfölja eder och draga eder inför synagogorna och sätta eder i fångelse och föra eder fram inför konungar och landshövdingar, för mitt namns skull.” “I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.” - Joh. 16:33; Luk. 21:12, 16.LFT 81.3

Denna profetia har uppfyllts på ett markant sätt. Varje skymf, förebråelse och grymhet som Satan kunnat uppegga människor att tänka ut, har drabbat Jesu efterföljare. Och den kommer åter att uppfyllas på ett markant sätt. Människor är alltjämt fiender till Guds lag och vill inte underordna sig dess bud. Världen befinner sig inte mer i harmoni med Kristi principer idag, än den gjorde på apostlarnas tid. Samma hat som väckte ropet: “Korsfäst honom! Korsfäst honom!”; samma hat som ledde till förföljelsen av apostlarna, behärskar alltjämt de gudsfrånvända. Samma anda som under den mörka tidsåldern överlämnade människor till fängelse, landsförvisning och död, som tänkte ut den ohyggliga tortyr som utövades av Inkvisitionen, den som planerade och förverkligade massakern på Bartolomeinatten och som tände bålen i Smithfield, behärskar alltjämt med fördärvbringande energi de icke-pånyttföddas sinnen. Evangelii historia har alltid varit berättelsen om en kamp mellan rätt och orätt. Förkunnandet av evangelium har alltid förts vidare i denna värld under opposition, faror, förluster och lidanden.LFT 82.1

Vilken var den kraft som i det förgångna uppehöll dem som fick lida förföljelse för Kristi sak? Det var gemenskap med Gud, gemenskap med den helige Ande, gemenskap med Kristus. Vanära och förföljelse har skilt många från jordiska vänner, men aldrig från Kristi kärlek. Aldrig är en hårt ansatt människa mer djupt älskad av sin Frälsare, än då hon lider vanära för sanningens skull. “Jag skall älska honom”, sade Jesus, “och skall uppenbara mig för honom.” — Joh. 14:21. När den troende för evangelii skull står inför jordiska domstolar, står Kristus vid hans sida. När han är instängd inom fängelsemurar, uppenbarar sig Kristus själv för honom och uppmuntrar honom med sin kärlek. När han får offra sitt liv för Kristi skull, säger Frälsaren till honom: De må kunna döda kroppen, men de kan inte skada själen. “Varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” “Frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.” - Joh. 16:33; Jes. 41:10.LFT 82.2

De som förtrösta på Herren, de likna Sions berg, som icke vacklar utan förbliver evinnerligen. Jerusalem omhägnas av berg, och Herren omhägnar sitt folk, ifrån nu och till evig tid. Ifrån förtryck och våld skall han förlossa deras själ, och deras blod skall aktas dyrt i hans ögon. — Ps. 125:1, 2; 72:14.LFT 83.1

Herren Sebaot, han skall beskärma dem; . . . Herren, deras Gud, skall på den tiden giva dem seger, ty de äro ju ett folk som han har till sin hjord. Ja, ädelstenar äro de i en krona, strålande över hans land. - Sak. 9:15, 16.LFT 83.2