Den förste martyren

Den förste martyren

Stefanus, den främste av de sju diakonerna, var en man av djup fromhet och stark tro. Trots att han var jude till börden talade han grekiska och var väl bekant med grekernas seder och vanor. Han fick därför tillfälle att predika evangelium i de grekiska judarnas synagogor. Han var mycket aktiv för Kristi sak och förkunnade frimodigt sin tro. Lärda rabbiner och laglärare tog upp offentliga diskussioner med honom, övertygade om att de skulle vinna en lätt seger. “Dock förmådde de icke stå emot den vishet och den ande som här talade.” Han inte bara talade i den helige Andes kraft, utan det var uppenbart att han ivrigt studerade profetiorna och var lärd ifråga om alla lagens angelägenheter. Han kunde på ett skickligt sätt försvara de sanningar som han hävdade och grundligt besegra sina opponenter. På honom uppfylldes löftet: “Märken därför noga, att I icke förut mån göra eder bekymmer för huru I skolen försvara eder. Ty jag skall giva eder sådana ord och sådan vishet, att ingen av edra vedersakare skall kunna stå eder emot eller säga något emot.” — Luk. 21:14, 15.LFT 93.1

När präster och rådsherrar såg den kraft som åtföljde Stefanus’ förkunnelse, fylldes de av bittert hat. I stället för att ge efter för de bevis som han framlade, beslöt de sig för att tysta honom genom att röja honom ur vägen. Vid flera tillfällen hade de mutat de romerska myndigheterna att låta vissa saker passera utan åtgärder från deras sida, där judarna hade tagit lagen i egna händer och hade rannsakat, dömt och avrättat fångar i överensstämmelse med sina egna nationella lagar. Stefanus’ fiender tvivlade inte på att de skulle kunna följa samma kurs ännu en gång utan risk för sig själva. De beslöt att ta risken av eventuella konsekvenser. Därför arresterade de Stefanus och förde honom inför Sanhedrin för att rannsakas.LFT 93.2

Lärda judar från de omgivande länderna samlades för att motbevisa de argument som fången kunde komma med. Saulus av Tarsus var närvarande och tog ledningen mot Stefanus. Han satte in hela tyngden av sin vältalighet och rabbinernas logik för att påverka saken och övertyga folket om att Stefanus predikade bedrägliga och farliga läror. I Stefanus mötte han emellertid en som hade full förståelse för Guds avsikter ifråga om förkunnandet av evangelium för andra folk.LFT 94.1

Eftersom präster och rådsherrar inte kunde åstadkomma något mot Stefanus’ lärdom, hans klara, lugna framställning, beslöt de att med honom statuera ett exempel. Medan de på detta sätt tillfredsställde sitt eget hämndlystna hat, skulle de kunna skrämma andra, så att de inte skulle våga ta emot hans tro. Vittnen hyrdes för att komma med falska vittnesmål, att de hade hört honom tala hädiska ord mot templet och lagen. “Vi hava hött honom säga”, förklarade dessa vittnen, “att Jesus, han från Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar, som Moses har givit oss.”LFT 94.2

Då Stefanus stod ansikte mot ansikte med sina domare för att svara på anklagelsen för hädelse, lyste en helig strålglans på hans ansikte och “alla som sutto i Rådet fäste sina ögon på honom, och då syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte”. Många som såg ljuset darrade och dolde sina ansikten, men de hårdnackade rådsherrarna lät sig inte rubbas i sin otro och sina fördomar.LFT 94.3

När Stefanus tillfrågades om sanningen i de anklagelser som riktades mot honom, började han sitt försvar med klar, hänförande röst som genljöd genom hela rådssalen. Med ord som höll hela den församlade skaran trollbunden, gav han en resumé av Guds utvalda folks historia. Han visade sig äga en grundlig kunskap om det judiska samhällssystemet och den andliga tolkning av det som nu hade framställts genom Kristus. Han citerade Moses’ ord som förutsade Messias: “En profet skall Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik, skall Herren, din Gud, låta uppstå åt dig; honom skolen I lyssna till.” Han klargjorde sin egen lojalitet mot Gud och mot den judiska tron samtidigt som han visade, att den lag på vilken judarna förlitade sig för att vinna frälsning, inte hade kunnat frälsa Israel från avgudadyrkan. Han förband Jesus Kristus med hela den judiska historien. Han hänvisade till byggandet av Salomos tempel och till både Salomos och Jesajas ord: “Dock, den Högste bor icke i hus, som äro gjorda med händer, ty det är, såsom profeten säger: ‘Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall; vad för ett hus skullen I då kunna bygga åt mig, säger Herren, och vad för en plats skulle tjäna mig till vilostad? Min hand har ju gjort allt detta.’”LFT 95.1

När Stefanus kommit så långt, uppstod det tumult ibland folket. När han sammanknöt Kristus med profetiorna och talade som han gjorde om templet, rev prästen sönder sin mantel under föregivande av att han var skräckslagen. För Stefanus var denna handling den signal som sade att hans röst snart skulle vara tystad för evigt. Han såg det motstånd som hans ord mötte. Han visste att han nu hade avlagt sitt sista vittnesbörd. Trots att han var mitt i sin framställning avslutade han den brådstörtat.LFT 95.2

I det han plötsligt avbröt den historiska tråd som han följde och vände sig mot sina rasande domare, ropade han: “I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars för sorg, men icke haven hållit den.”LFT 95.3