Oväntat ingripande

Tillsammans med Josef från Arimatea hade Nikodemus betalat kostnaderna för Jesu begravning. Apostlarna hade varit rädda för att öppet framträda som Kristi efterföljare, men Nikodemus och Josef kom oförskräckt till deras hjälp. Denna hjälp från dessa rika och hedrade män var högst nödvändig i denna mörka stund. Dessa hade kunnat göra för deras döde Mästare vad som skulle ha varit omöjligt för dem själva som fattiga efterföljare att göra. Dessa mäns välstånd och inflytande hade i stor utsträckning skyddat dem från prästernas och rådsherrarnas ondska.LFT 99.1

När nu judarna försökte utplåna den unga församlingen, framträdde Nikodemus till dess försvar. Nu var han inte längre försiktig eller frågande. Han uppmuntrade apostlarnas tro och använde sin rikedom för att hjälpa till att underhålla församlingen i Jerusalem och för att befrämja evangelii verk. De som tidigare hade visat honom aktning och vördnad, hånade honom nu och förföljde honom. Han blev fattig, men han vacklade aldrig i sitt försvar av sin tro.LFT 99.2

Den förföljelse som drabbade församlingen i Jerusalem resulterade i att det evangeliska arbetet fick en impuls till stark framryckning. Evangelii förkunnelse hade vunnit framgång i Jerusalem. Det fanns risk för att apostlarna skulle dröja kvar där alltför länge, utan att tänka på Frälsarens uppdrag att gå ut till hela världen. De glömde att man får den största kraften att motstå det onda genom en aggressiv insats. De började tro att de inte hade något arbete som var mer betydelsefullt än att skydda församlingen i Jerusalem från fiendens attacker. I stället för att utbilda nya omvända att föra evangelium vidare till dem som inte hade hört det, stod de i fara att välja fel kurs. Den skulle ha lett till att alla skulle komma att låta sig nöja med det som redan utförts. För att skingra sina representanter över världen, där de kunde arbeta för andra, tillät Gud förföljelse att komma över dem. De troende som nu drevs bort ifrån Jerusalem “gingo omkring och predikade evangelii ord”.LFT 100.1

Bland dem som fått Frälsarens befallning: “Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar” (Matt.28:19), fanns många som kom från enkla förhållanden, människor som hade lärt sig att älska sin Herre och som hade beslutat sig för att följa hans exempel i osjälviskt tjänande. Till dessa anspråkslösa människor, likaväl som till apostlarna, som hade varit med Frälsaren under hans jordiska uppdrag, hade getts ett stort förtroende. De skulle förkunna för världen de glada nyheterna om frälsning genom Kristus.LFT 100.2

När de nu skingrades genom förföljelsen gick de ut, fyllda av missionsiver. De insåg det ansvar de hade för sitt uppdrag. De visste att de i sina händer höll livets bröd för en hungrande värld och de tvingades av Kristi kärlek att dela detta bröd med alla som befann sig i nöd. Gud arbetade genom dem. Varhelst de gick, blev de sjuka botade och folket fick höra evangelium.LFT 100.3

Filippus, en av de sju diakonerna, var bland dem som drevs bort från Jerusalem. Han “kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. Och när de hörde Filippus och sågo de tecken som han gjorde, aktade de endräktigt på det som han talade. Ty från många som voro besatta av orena andar foro andarna ut . . . och många lama och ofärdiga blevo botade. Och det blev stor glädje i den staden.”LFT 101.1

Jesu budskap till den samaritiska kvinnan, som han hade talat med vid Jakobs brunn, hade burit frukt. Efter att ha lyssnat till hans ord hade kvinnan gått till människorna i staden och sagt: “Kommen och sen en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort. Månne icke han är Messias?” Folket gick med henne, lyssnade till Jesus och trodde på honom. Eftersom de var angelägna om att få höra mer, bad de honom stanna kvar hos dem. Under två dagar stannade han hos dem “och långt fler kommo då till tro för hans egna ords skull”. (Joh. 4:29, 41.)LFT 101.2

När Kristi apostlar drevs ut ur Jerusalem fann några en trygg tillflykt i Samarien. Samariterna välkomnade dessa evangelii budbärare. De judiska omvända samlade en värdefull skörd bland dessa som en gång hade varit deras bittraste fiender.LFT 101.3

Filippus’ arbete i Samarien fick stor framgång. Detta uppmuntrade honom och han sände bud till Jerusalem om hjälp. Apostlarna förstod nu mera klart betydelsen av Jesu ord: “I skolen bliva mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judéen och Samarien och sedan intill jordens ända.” — Apg. 1:8.LFT 101.4

Under det att Filippus alltjämt var kvar i Samarien fick han besked av en himmelsk budbärare: “Begiv dig vid middagstiden ut på den väg, som leder ned från Jerusalem till Gasa. . . . Då stod han upp och gick åstad.” Han ifrågasatte inte detta besked, inte heller tvekade han att lyda, eftersom han hade lärt sig att följa Guds vilja.LFT 101.5

Och se, en etiopisk man for där fram, en hovman som var en mäktig herre hos Kandace, drottningen i Etiopien, och var satt över hela hennes skattkammare. Denne hade kommit till Jerusalem för att där tillbedja, men var nu stadd på hemvägen och satt i sin vagn och läste profeten Esaias. Denne etiopier var en man med god ställning och stort Inflytande. Gud såg att han, om han blev omvänd, skulle kunna förmedla till andra den undervisning som han hade tagit emot. Han skulle komma att utöva ett starkt inflytande till förmån för evangelium. Guds änglar följde denne som sökte kunskap. Han drogs till Frälsaren. Genom den helige Andes medverkan förde Gud honom i förbindelse med en som kunde undervisa honom om evangelium.LFT 102.1