Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Löftestiden - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Hot och mordlust

    Prästerna och rådsherrarna hade hoppats att villfarelsen skulle kunna undertryckas genom deras vaksamhet och hårda förföljelse. Nu insåg de att de måste tillämpa de beslutsamma åtgärder som de vidtagit i Jerusalem, också på andra platser för att bekämpa den nya undervisningen. Till det särskilda arbete som de ville ha gjort i Damaskus, erbjöd Saulus sina tjänster. Han “andades hot och mordlust mot Herrens lärjungar” och “gick till översteprästen och utbad sig av honom brev till synagogorna i Damaskus, för att, om han funne några som voro på ‘den vägen’, vare sig män eller kvinnor, han skulle kunna föra dem bundna till Jerusalem.” Detta skulle han göra “med fullmakt och uppdrag från översteprästerna”. (Apg. 26:12.) Saulus av Tarsus befann sig i sin mannaålders styrka och vitalitet och var upptänd av missriktat nit. Han begav sig nu ut på den minnesvärda resa, vars egendomliga händelser skulle komma att förändra hela hans livsinriktning.LFT 107.2

    På resans sista dag, “mitt på dagen’, då de trötta resenärerna närmade sig Damaskus, kunde de se ut över vidsträckta områden av bördigt land, vackra trädgårdar och fruktodlingar med träd som var fulla av frukt och vattnade av svala bäckar från de omgivande bergen. Efter den långa resan över obefolkade ökenområden var en scen som denna högst uppfriskande. Under det att Saulus tillsammans med sina reskamrater med beundran betraktade den fruktbara slätten och den vackra staden framför sig, fick Saulus under sin färd “mitt på dagen se ett sken från himmelen, klarare än solens glans, kringstråla” honom och hans efterföljare. (Apg. 26:13.) Detta sken var alltför bländande för att människor skulle kunna uthärda det. Bländad och förvirrad föll Saulus till marken.LFT 108.1

    Under det att ljuset fortsatte att lysa runt omkring honom, hörde Saulus “en röst” säga till honom “på hebreiska: ‘Saul, Saul, varför förföljer du mig?’ . . . Då sade jag: ‘Vem är du, Herre?’ Herren svarade: ‘Jag är Jesus, den som du förföljer. Det är dig svårt att spjärna mot udden.” — Apg. 26:14,15.LFT 108.2

    Fyllda av fruktan och nästan blinda av det intensiva ljuset, hörde Saulus’ följeslagare en röst, men de såg inte någon människa. Men Saulus förstod orden som talades. För honom uppenbarades tydligt den som talade — Guds Son. I den strålande varelse som stod framför honom, såg han den korsfäste. I den skräckslagne judens sinne stod Frälsarens ansikte för alltid inpräntat. De ord, som sades, nådde hans sinne med skrämmande kraft. De uppenbarade den okunnighet och den förvillelse som kommit till uttryck i hans tidigare liv och hans nuvarande behov av upplysning av den helige Ande.LFT 108.3

    Saulus insåg nu att han, då han förföljde Jesu efterföljare, i själva verket hade utfört Satans verk. Han såg att hans övertygelse om det rätta och om hans plikt i stor utsträckning hade grundats på hans obetingade förtroende för prästerna och rådsherrarna. Han hade trott dem, då de talade om för honom att berättelsen om uppståndelsen var en skicklig förfalskning av apostlarna. Nu, när Jesus själv stod uppenbarad framför honom, blev Saulus övertygad om sanningen i de anspråk som apostlarna gjorde.LFT 108.4

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents