“Det som är långt mera värt”

Under det att Paulus forskade i Skrifterna, förstod han att under tidsåldrarnas lopp “icke många som voro visa efter köttet blevo kallade, icke många mäktiga, icke många av förnämlig släkt. Men det som får världen var dåraktigt, det utvalde Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Och det som i världen var svagt, det utvalde Gud, för att han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, det utvalde Gud — ja, det som ingenting var — för att han skulle göra det till intet, som någonting var. Ty han ville icke att något kött skulle kunna berömma sig inför Gud.” — 1 Kor. 1:26-29. Och när Paulus så överblickade världens visdom i korsets ljus, bestämde han sig för att “icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst”. (1 Kor. 2:2.)LFT 121.1

Under hela sin senare förkunnargärning förlorade Paulus aldrig källan till sin visdom och kraft ur sikte. Lyssna till honom, när han många år senare förklarar: “Att leva, det är för mig Kristus.” — Fil.1:21. Och återigen: “Ja, jag räknar i sanning allt såsom en förlust mot det som är långt mer värt: kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. Ty det är för hans skull som jag har gått förlustig alltsammans och nu räknar det såsom avskräde, på det att jag må vinna Kristus och bliva funnen i honom, icke med min egen rättfärdighet, den som kommer av lag, utan med den rättfärdighet som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten av Gud, på grund av tron. Ty jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft och få känna delaktighet i hans lidanden.” — Fil. 3:8-10.LFT 121.2

Från Arabien återvände Paulus till Damaskus, där han “frimodigt predikat i Jesu namn”. (Gal. 1:17.) Eftersom de inte kunde motstå visdomen i hans argumentering, “rådslogo Judarna om att röja honom ur vägen”. Stadens portar bevakades omsorgsfullt dag och natt för att hindra honom att fly. Denna kris ledde till att de troende ivrigt bad till Gud om vägledning och slutligen “togo . . . honom en natt och släppte honom ut genom muren, i det att de sänkte ner honom i en korg”. (Apg. 9:25.)LFT 122.1

Efter sin flykt från Damaskus reste Paulus till Jerusalem. Det hade nu gått ungefär tre år sedan han blev omvänd. Huvudavsikten med detta besök var, som han själv senare förklarar, “för att lära känna Cefas”. (Gal. 1:18.) När han kom till den stad där han en gång hade varit välkänd som Saulus, förföljaren, “försökte han närma sig lärjungarna; men alla fruktade för honom, ty de trodde icke att han verkligen var en lärjunge”. Det var svårt för dem att tro att en så fantastisk farisé och en som hade gjort så mycket för att utplåna församlingen, skulle kunna bli en uppriktig Jesu efterföljare. “Då tog Barnabas sig an honom och förde honom till apostlarna och förtäljde för dem huru han på vägen hade sett Herren, som hade talat till honom, och huru han i Damaskus hade frimodigt predikat i Jesu namn.”LFT 122.2