De blev övertygade

Då apostlarna hade hört detta, tog de emot honom som en av dem. Snart hade de övertygande bevis för äktheten i hans kristna upplevelse. Han som senare skulle bli hedningarnas apostel, var nu i den stad där många av hans tidigare medarbetare fanns. För dessa judiska ledare längtade han efter att få förklara profetiorna om Messias, som hade uppfyllts genom Frälsarens ankomst. Paulus kände sig övertygad om att dessa lärare i Israel, som han en gång hade varit så väl bekant med, var lika uppriktiga och hederliga, som han själv hade varit. Men han hade misstolkat sina judiska bröders anda. I sina förhoppningar om deras snabba omvändelse var han dömd till att uppleva en bitter besvikelse. Trots att han “predikade frimodigt i Herrens namn; och talade och disputerade med de grekiska judarna”, vägrade de som stod i ledningen för den judiska församlingen att tro. I stället “gjorde de försök att röja honom ur vägen”. Sorg fyllde hans sinne. Han skulle villigt ha gett sitt liv, om det hade fått till resultat att några hade kommit till tro på evangelium. Med skam tänkte han på den aktiva del han hade tagit i Stefanus’ martyrdöd. I sin iver att utplåna den fläck som vilade på en så falsk anklagelse, försökte han hävda det evangelium för vilket Stefanus hade gett sitt liv.LFT 122.3

Bekymrad över dessa som vägrade att tro, bad Paulus i templet då han, som han senare bekräftar, föll i hänryckning. En himmelsk budbärare uppenbarade sig för honom och sade: “Skynda dig med hast bort från Jerusalem; ty de skola icke här taga emot ditt vittnesbörd om mig.” — Apg. 22:18.LFT 123.1

Paulus var benägen att stanna kvar i Jerusalem, där han kunde möta oppositionen. För honom föreföll det som en feg handling att fly om han, genom att stanna kvar, skulle kunna övertyga några av de obstinata judarna om det evangeliska budskapets sanning, även om det skulle kosta honom livet. Och därför svarade han: “Herre, de veta själva att det var jag som överallt i synagogorna lät fängsla och gissla dem som trodde på dig. Och när Stefanus’, ditt vittnes, blod utgöts, var ock jag tillstädes och gillade vad som skedde och vaktade de mäns kläder som dödade honom.” Men det överensstämde inte med Guds avsikter att hans tjänare i onödan skulle äventyra sitt liv. Den himmelske budbäraren svarade: “Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna. — Apg. 22:19-21.LFT 123.2

När ledarna för församlingen fick veta om denna vision, påskyndade de Paulus’ hemliga flykt från Jerusalem av fruktan för att man skulle döda honom. Därför “förde de honom ner till Cesarea och sände honom därifrån vidare till Tarsus”. Paulus’ avresa dämpade till en tid judarnas våldsamma opposition. Församlingen fick ro en tid, under vilken många anslöt sig till församlingen.LFT 124.1