Smädenamn blir ärenamn

Det var Gud som gav dem namnet kristna. Det är ett kungligt namn som ges till alla som ansluter sig till Kristus. Det var om detta namn som Jakob senare skrev: “Är det då icke de rika som förtrycka eder, och är det icke just de, som draga eder inför domstolarna? Är det icke de, som smäda det goda namn som är nämnt över eder?” — Jak. 2:6, 7. Och Petrus förklarade: “Om någon får lida för att han är en kristen, då må han icke blygas, utan prisa Gud för detta namns skull.” “Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.” - 1 Petr.4: 16, 14LFT 157.1

De troende i Antiokia insåg att Gud var villig att i deras liv verka “både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske”. (Fil. 2: 13.) De levde mitt ibland ett folk som inte tycktes fråga mycket efter de ting som har evigt värde. Därför försökte de fånga de människors uppmärksamhet som var sanningssökare och hederliga. För dessa ville de ge positiva vittnesbörd om honom som de älskade och tjänade. I deras ödmjuka tjänst lärde de sig att lita på den helige Andes kraft att göra livets ord verksamt. Och så kom det sig att de inom sina olika livsområden dagligen vittnade om sin tro i Kristus.LFT 157.2

Det exempel som Kristi efterföljare i Antiokia gav, skulle inspirera varje Kristi efterföljare som bor i vår tids stora städer. Det överensstämmer med Guds planer att utvalda förkunnare, som är helgade och begåvade, skall placeras i betydelsefulla befolkningsområden för att arbeta offentligt. Men det ingår också i hans avsikter, att församlingens medlemmar som lever i dessa städer, skall använda sina av Gud givna gåvor i det evangeliska arbetet. Det finns rika välsignelser i beredskap för alla som utan förbehåll gå in i det arbete som Gud kallar dem till. När de försöker vinna människor för Jesus, kommer de att finna, att många som aldrig kunde ha nåtts på något annat sätt, är beredda att ta emot evangelium genom deras upplysta, personliga insats.LFT 158.1

Guds sak i världen idag behöver aktiva representanter för biblisk sanning. De auktoriserade förkunnarna kan inte ensamma förverkliga uppdraget att varna de stora städerna. Gud kallar inte bara förkunnare, utan också läkare, sjuksköterskor, litteraturförsäljare, kristendomslärare och andra helgade lekmän med olika gåvor, som har kunskap om Guds ord och som känner hans nåds kraft. Han vill att alla dessa skall tänka på behoven i de städer som ännu inte nåtts av varningsbudskapet. Tiden går snabbt. Det finns mycket som måste göras. Alla medel måste tas i anspråk så att de möjligheter vi nu har, på ett klokt sätt förbättras.LFT 158.2

Paulus’ arbete i Antiokia tillsammans med Barnabas styrkte honom i hans övertygelse att Herren hade kallat honom till att utföra ett särskilt arbete för den icke-judiska världen. Vid tiden för Paulus’ omvändelse hade Kristus förklarat, att Paulus skulle bli den som förkunnade evangelium för de icke-judiska folken “för att . . . öppna deras ögon, så att de omvända sig från mörkret till ljuset, och från Satans makt till Gud, på det att de må, genom tron på mig, undfå syndernas förlåtelse och få sin lott bland dem som äro helgade”. (Apg. 26:18.) Den ängel som visade sig för Ananias hade sagt om Paulus: “Denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn.” — Apg. 9:15. Och Paulus fick själv senare under sin kristna erfarenhet, när han bad i templet i Jerusalem, besök av en ängel från himmelen som sade till honom. “Gå; jag vill sända dig åstad långt bort till hedningarna.” — Apg. 22:21.LFT 158.3