Beklaglig eftergift

När Petrus senare besökte Antiokia, vann han mångas förtroende genom sitt välbetänkta beteende inför de icke-judiska omvända. Han fortsatte till en tid att handla i överensstämmelse med den information som getts från himmelen. Han kunde åtminstone så långt övervinna sin naturliga fördom att han kunde sitta till bords med de icke-judiska troende. Men när vissa judar som ivrade för ceremoniallagen kom från Jerusalem, förändrade Petrus omdömeslöst sitt beteende mot dem som hade omvänts från de icke-judiska folken. “Till samma skrymteri gjorde sig också de andra judarna skyldiga, och så blev till och med Barnabas indragen i deras skrymteri.” Avslöjandet av denna svaghet från dessa mäns sida, som hade varit respekterade och älskade som ledare, gjorde ett mycket pinsamt intryck på de icke-judiska troende. Församlingen hotades av splittring. Paulus insåg det nedbrytande inflytande som Petrus’ felaktiga handlingssätt utövade på församlingen. Han tillrättavisade honom därför offentligt för att han på detta sätt hade dolt sin verkliga uppfattning. Paulus frågade Petrus inför församlingen: “‘Om du, som är en jude, kan leva efter hednisk sed i stället för efter judisk, varför vill du då nödga hedningarna att leva efter judiskt sätt?’” — Gal. 2:13, 14.LFT 197.2

Petrus förstod sitt misstag och började genast att, så långt det stod i hans makt, göra allt för att avhjälpa det onda som han hade åstadkommit. Gud, som ser slutet redan från början, tillät Petrus att avslöja denna svaghet i karaktären, för att den prövade aposteln skulle förstå, att han inte hade någonting i sig själv som han kunde skryta med. Även de allra bästa människor kommer att begå misstag, om de lämnas åt sig själva. Gud såg också att några i framtiden skulle komma att bli så vilseledda, att de hävdade att Petrus och hans föregivna efterträdare skulle äga den särskilda företrädesrätt som endast tillkommer Gud. Berättelsen om apostelns svaghet skulle för framtiden bli ett bevis på att han inte var ofelbar och visa att han inte i något avseende var bättre än de andra apostlarna.LFT 198.1

Berättelsen om detta avsteg från rätta principer är en allvarlig varning för dem som har förtroendeposter inom arbetet för Gud. De får inte svikta i sin redbarhet utan måste orubbligt hålla sig till principer. Ju större ansvar en person får och ju större hans möjlighet är att förordna och styra, dess större skada kommer han att göra, om han inte omsorgsfullt följer Guds väg och arbetar i överensstämmelse med de beslut som fattats av de troendes församling i gemensamt, allmänt rådsmöte.LFT 198.2

Petrus hade många gånger begått misstag. Han hade fallit och blivit upprättad. Han hade arbetat under många år. Han var mycket nära bekant med Kristus. Han kände väl till Frälsarens rättframma sätt att tillämpa rätta principer. Var det då inte underligt att han efter all den undervisning han hade fått, alla de gåvor han utvecklat och den kännedom och det inflytande han hade vunnit genom att förkunna och undervisa om evangelium, skulle förställa sig och slingra sig undan evangelii principer på grund av fruktan för människor eller för att vinna uppskattning? Är det inte underligt att han skulle vackla när det gällde att hålla fast vid det rätta? Må Gud ge alla människor insikt om deras hjälplöshet, deras oförmåga att styra sin egen farkost rakt och tryggt in i hamnen.LFT 199.1

I sin verksamhet tvingades Paulus ofta att stå ensam. Han hade fått särskild undervisning från Gud. Ifråga om principerna vågade han aldrig göra några eftergifter. Ibland var bördan tung, men Paulus höll fast vid det rätta. Han insåg att församlingen aldrig någonsin fick styras av mänsklig makt. Människors traditioner och grundsatser får inte ersätta den uppenbarade sanningen. Det evangeliska budskapets framgång får inte hindras av människors fördomar eller förkärlek, vilken deras ställning inom församlingen än må vara.LFT 199.2

Paulus hade helgat sig själv och all sin kraft åt arbetet för Gud. Han hade fått kännedom om evangelii sanningar direkt från himmelen. Under hela sin verksamhet hade han uppehållit en levande förbindelse med de himmelska kraftkällorna. Gud hade undervisat honom om att man inte skulle lägga onödiga bördor på de icke-judiska kristna. När därför de judaiserande troende i församlingen i Antiokia väckte frågan om omskärelse, visste Paulus vad Guds Ande ansåg om en sådan undervisning. Han intog därför en fast och obeveklig ståndpunkt. Resultatet blev att församlingarna befriades från judiska riter och ceremonier.LFT 199.3

Bortsett från att Paulus personligen hade fått undervisning av Gud hade han inte några traditionella idéer om enskilt ansvar. Samtidigt som han vände sig till Gud för att få direkt ledning, var han alltid beredd att erkänna den auktoritet som de troende i grupp hade fått, då de var förenade i församlingsgemenskap. Han kände behov av råd. När frågor av betydelse uppstod, var han glad över att kunna framlägga dessa inför församlingen och att gemensamt med sina trosfränder få bedja till Gud för att få visdom att fatta rätta beslut. Även “profeters andar”, förklarade han, “äro profeterna undernådiga. Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens. Såsom. . . i alla andra de heligas församlingar”. (1 Kor. 14:32-34.) Liksom Petrus lärde han, att alla som hade förenats i församlingsgemenskap, skulle underordna sig varandra. (1 Petr. 5:5.)LFT 200.1