Till Frygien och galatiska landet

När Paulus och Silas tillsammans med Timoteus hade besökt församlingarna i Pisidien och de omgivande trakterna, fortsatte de vidare till “Frygien och det galatiska landet”. Där förkunnade de med stor kraft frälsningens glada budskap. Galaterna var ivriga avgudadyrkare. Men när apostlarna förkunnade evangelium för dem gladde de sig över det budskap som lovade frihet från syndens slaveri. Paulus och hans medarbetare förkunnade läran om rättfärdighet genom tro på Kristi försoningsoffer. De framställde Kristus som den som, när han såg den fallna mänsklighetens hjälplösa läge, kom för att frälsa människor genom att leva ett liv i lydnad för Guds lag och genom att ta på sig straffet för människans överträdelse. I korsets ljus började många, som aldrig tidigare känt den sanne Guden, förstå Faderns stora kärlek.LFT 196.2

Så fick galaterna undervisning i de grundläggande sanningarna om “Gud, vår Fader”, och “Herren Jesus Kristus, som har utgivit sig själv för våra synder, för att rädda oss från den nuvarande onda tidsåldern, efter vår Guds och Faders vilja.” “Därav, att I lyssnaden i tro”, fick de Guds Ande och blev “Guds barn genom tron, i Kristus Jesus”. (Gal. 1:3, 4; 3:2, 26.)LFT 196.3

Paulus’ sätt att leva under den tid han vistades bland galaterna var sådant, att han efteråt kunde säga: “Jag beder eder. . .: Bliven såsom jag är.” — Gal. 4:12. Hans läppar hade berörts av ett “glödande kol från altaret” och han kunde höja sig över fysiska svagheter och framställa Jesus som människans enda hopp. De som lyssnade till honom förstod att han hade varit med Jesus. Han hade blivit utrustad med kraft från höjden och kunde jämföra andligt med andligt och bryta ned Satans fästen. Människor påverkades av hans framställning och av Guds kärlek, sådan Gud uppenbarat den genom att han offrade sin enfödde Son. Många frågade därför: “Vad skall vi göra för att bli frälsta?”LFT 197.1

Detta sätt att framställa evangelium var kännetecknande för apostelns arbete under hans verksamhet bland de icke-judiska folken. Han framställde alltid Golgata kors för dem. “Vi predika ju icke oss själva”, förklarade han under sin verksamhets senare år, “utan Kristus Jesus såsom Herre och såsom tjänare åt eder för Jesu skull. Ty den Gud som sade: ‘Ljus skall lysa fram ur mörkret’, han är den som har låtit ljus gå upp i edra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall kunna sprida sitt sken.” — 2 Kor. 4:5, 6.LFT 197.2

De helgade förkunnare som levde under kristendomens första tid förmedlade det glada budskapet om frälsning för en värld som var på väg mot undergång. De tillät inte några tankar på självupphöjelse att vanställa sin framställning av Kristus och honom korsfäst. De fikade varken efter myndighet eller dominans. De dolde sig själva i Frälsaren och upphöjde frälsningsplanen och Kristi liv, hans som var denna plans initiativtagare och förverkligare. Kristus, som är densamme i går, i dag och för evigt, var tyngdpunkten i deras förkunnelse.LFT 197.3

Om de som idag förkunnar evangelium, ville upphöja Kristi kors ständigt allt högre och högre, skulle deras arbete bli långt mer framgångsrikt. Om människor kan ledas till att kasta en enda uppriktig blick på korset, om de kan få en korrekt bild av den korsfäste Frälsaren, skulle de förstå omfattningen av Guds medkännande barmhärtighet och syndens syndfullhet.LFT 198.1

Kristi död bevisar Guds stora kärlek till människan. Den är vårt borgenslöfte om frälsning. Att ta bort korset från den kristne skulle vara som att utplåna solen från himlen. Korset för oss nära Gud och försonar oss med honom. Med den milda barmhärtigheten i en faders kärlek ser Gud på de lidanden som hans Son uthärdade för att frälsa mänskligheten från evig död och godtar oss därför i den älskade.LFT 198.2

Utan korset kan människan inte få någon gemenskap med Fadern. På det beror hela vårt hopp. Från det lyser ljuset av Frälsarens kärlek, och när människan från korsets fot ser upp till den som dog för att frälsa henne, kan hon glädja sig med en outsäglig glädje, eftersom hennes synder är förlåtna. Då hon i tro böjer knä vid korset, når hon den högsta plats som en människa kan uppnå.LFT 198.3

Genom korset förstår vi att vår himmelske Fader älskar oss med en kärlek som är utan gräns. Är det då att undra över att Paulus utbrister: “Vare det fjärran ifrån mig att berömma mig av något annat än av vår Herres, Jesu Kristi, kors.” — Gal. 6:14. Det är också vår förmån att få berömma oss av korset, vår förmån att ge oss själva helt åt honom, som gav sig själv för oss. Sedan kan vi med ansikten som lyser av det ljus som strömmar från Golgata, gå ut för att uppenbara detta ljus för dem som vandrar i mörker.LFT 198.4