På korset

Hans sorgsna lärjungar följer honom på avstånd bakom den mordiska hopen. Han spikas fast på korset och hänger utsträckt mellan himmel och jord. Deras hjärtan är nära att brista av ångest under det att deras älskade lärare lider som en brottsling. Nära korset finns de blinda, skenheliga, trolösa prästerna och de äldste som smädar, skymfar och hånfullt säger: “Du som bryter ned templet och inom tre dagar bygger upp det igen, hjälp dig nu själv, om du är Guds Son, och stig ned från korset.” Så talade också översteprästerna och de skriftlärde och de äldste hånfulla ord och sade: “Andra har han hjälpt; sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; han stige nu ned från korset, så vilja vi tro på honom. Han har satt sin förtröstan på Gud, må nu han frälsa honom, om han har behag till honom; han har ju sagt: ‘Jag är Guds Son.’” (Matt. 27: 40 -43.)VFF1 243.1

Jesus svarade inte ett ord på allt detta. När spikarna drevs genom hans händer och när ångestens svettdroppar bröt fram på hans panna, kom från hans bleka, darrande läppar en bön om förlåtande kärlek för sina mördare: “Fader, förlåt dem; ty de veta icke, vad de göra.” (Luk. 23: 34.) Hela himmelen följde denna scen med största intresse.VFF1 243.2

En förlorad världs Återlösare lider människans straff för hennes överträdelser av Faderns lag. Han är i färd med att betala sitt folks straff med sitt eget blod. Han betalar Guds heliga lags rättvisa krav. Detta var det medel genom vilket synden, Satan och hans härskaror kunde utplånas.VFF1 243.3

Har det någonsin funnits sådant lidande och sorg, som den som vår döende Frälsare uthärdade! Det var känslan av sin Faders ogillande som gjorde hans plåga så bitter. Det var inte hans fysiska lidande som så snabbt gjorde slut på Kristi liv på korset det var mänsklighetens syndaskuld och känslan av sin Fader; avsky som var den krossande tyngden. Faderns härlighet och uppehållande närhet hade lämnat honom och denna förtvivlan pressade mörkrets krossande tyngd på honom och framtvingade från hans bleka, darrande läppar ångestens rop: “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27: 16.)VFF1 243.4

Jesus hade tillsammans med Fadern skapat denna värld. Mitt i Guds Sons ångest och lidande var det bara blinda och vilseledda människor som förblev okänsliga. Översteprästerna och de äldste smädade Guds Son när han gick in i sitt dödslidande. Det tycks endast vara naturen som suckar i sympati med sin, blödande, döende upphovsman. Hela jorden darrar. Solen förmörkas. Himmelen mörknar. Änglar har bevittnat lidandets scen intill dess att de inte orkar se mer, och döljer sina ansikten inför denna avskyvärda syn. Kristus är döende! Allt syns hopplöst för honom! Hans Faders gillande leende är borta och änglarna tillåts inte att lysa upp denna förskräckliga timmas mörker. De kan endast med förvåning bevittna hur deras älskade ledare, himmelens majestät, lider straffet för människans överträdelse av Faderns lag.VFF1 244.1