Tillbakahållandet av medel*

Guds välsignelse kommer att vila över dem i . . . . . . . . . . som har Kristi verk i sina hjärtan. Våra bröders och systrars frivilliga offer, givna i tro på och kärlek till sin korsfäste Återlösare, kommer att ge dem själva stor välsignelse, för Gud lägger märke till och kommer ihåg varje givmildhetens handling från de heligas sida. När det gäller att bygga ett hus för tillbedjan måste det alltid finnas stor tro och förtröstan på Gud. De som inte vågar någonting när det gäller affärstransaktioner har bara ringa framgång. Varför inte öva vår tro när det gäller Guds verk och investera i hans sak?VFF1 502.1

Det är många som när de är fattiga, är generösa med det lilla de har, men när de får det bättre blir de snåla. Orsaken till att de har så liten tro är att de inte fortsätter att gå framåt i den takt deras välstånd ökar och ger till Guds verk med verklig uppoffring.VFF1 502.2

I det judiska systemet krävdes att välgörenhet först skulle visas Herren. Vid skördetiden skulle förstlingsfrukten - säden vinet och oljan - helgas såsom ett offer åt Herren. Det som blev kvar efter skördemännen och det på fältens ytterkanter skulle reserveras åt de fattiga. Vår nådige himmelske Fader hade inte glömt de fattigas behov. Förstlingsfrukten från ullen, när fåren klipptes, och av säden, när vetet tröskades, skulle frambäras som ett offer till Herren. Befallningen var att de fattiga, änkorna, de faderlösa och främlingarna skulle inbjudas till deras fester. Vid slutet av varje år måste alla avlägga en högtidligt ed om de hade gjort enligt Guds befallning eller inte.VFF1 502.3

Detta arrangemang hade Herren gjort för att inpränta hos folket att han i allt skulle vara den främste. Genom detta välgörenhetssystem blev de ständigt påminda om att deras nådige Mästare var den rätte ägaren till deras fält, deras boskap och deras hjordar, att himmelens Gud sände dem solsken och regn både vid sånings- och skördetid och att allt de ägde var skapat av honom. Allt tillhörde Herren och han hade gjort dem till förvaltare av sitt goda.VFF1 503.1

Judarnas frikostighet vid byggandet av tabernaklet och uppförandet av templet illustrerar givmildhetens anda, vars like inte har funnits bland de kristna vid någon senare tidpunkt. De hade helt nyligen blivit fria från sin långa fångenskap i Egypten och var på vandring i öknen, men de hade knappt befriats från Egyptens arméer, vilka hade förföljt dem på deras hastiga resa, förrän Herrens ord kom till dem genom Moses och sade: “Säg till Israels barn, att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta “kolen I upptaga denna gärd åt mig.” (2 Mos. 25: 2.)VFF1 503.2

Hans folk hade endast få ägodelar och inga utsikter att utöka dem, men en uppgift låg framför dem - att bygga ett tabernakel åt Gud. Herren hade talat och de måste lyda hans röst. De höll ingenting tillbaka. Alla gav med villig hand, inte ett visst belopp av sin inkomst, utan en stor del av deras egen dom. De helgade det med glädje och av hjärtat åt Herren, och behagade honom genom att göra så. Var inte alltsammans hans? Hade inte han gett dem allt de ägde? Om han behövde det, var det inte då deras plikt att låta ägaren få sitt tillbaka?VFF1 503.3

Inga påtryckningar behövdes. Folket gav mer än vad som behövdes och de blev tillsagda att sluta ge, ty det fanns redan mer än tillräckligt. Även när templet byggdes, efterföljdes kallelsen om medel på samma villiga sätt. Folket gav inte med tveksamhet. De gladdes över möjligheten att en byggnad skulle uppföras där de kunde tillbedja Gud, och de gav mera än vad som behövdes för ändamålet. David välsignade Herren inför hela församlingen och sade: “Vad är väl jag, vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.” (1 Krön. 29: 14.) Återigen finner vi att David frambar tacksägelsen med följande ord: “Herre, vår Gud, alla dessa håvor, ‘som vi hava anskaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand hava de kommit, och ditt är alltsammans.” (Vers 16.)VFF1 503.4

David förstod mycket väl från vem detta överflöd kom. Jag skulle önska att de som i våra dagar gläder sig åt Frälsarens kärlek kunde förstå att deras silver och guld är Herrens och att det skulle användas för att förhärliga hans namn, och inte motvilligt hållas tillbaka för att berika och tillfredsställa dem själva. Han har en odiskutabel rätt till allt som han har lånat ut till sina skapade varelser. Allt de äger tilhör honom.VFF1 504.1

Det finns höga och heliga objekt som fordrar medel, och pengar som investeras i dem kommer att ge givaren mer upphöjd och varaktig glädje än om de använts för personlig tillfredsställelse eller samlats av självisk girighet. När Gud begär medel till sin skattkammare, vilken summa det än må vara, ge villigt så att gåvan blir ett helgat offer åt honom och ger givaren en skatt i himmelen, där mal inte kan fördärva, där elden inte kan förbränna och där tjuvar inte kan bryta sig in och stjäla. Investeringen är trygg. Pengarna har placerats i säkra förvaringsfack.VFF1 504.2

Kan kristna, som skryter över att ha ett större ljus än hebréerna hade, ge mindre än de? Kan kristna som lever nära tidens slut vara tillfreds med sina offer när de inte är hälften så stora som judarnas? Deras frikostighet gagnade deras egen nation, men verksamheten i dessa yttersta dagar skall nå ut till hela världen. Sanningens budskap måste nå ut till alla nationer, tungomål och folk, dess böcker och tidningar måste tryckas på många olika språk, och spridas likt höstens löv.VFF1 504.3