Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vägledning För Församlingen I. - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Villig lydnad *

    Abraham var en gammal man när han från Gud mottog den chockerande befallningen att offra sin son Isak såsom ett brännoffer. Abraham ansågs som en gammal man även av sin generation. Hans ungdoms glöd hade avtagit. Det var inte längre lätt för honom att modigt uthärda svårigheter och faror. I ungdomens kraft kan en människa möta stormen med en stolt visshet om styrka och resa sig ur det missmod, som senare i livet, när hon med stapplande steg är på väg mot graven, skulle få hennes hjärta att svikta.VFF1 523.1

    Men i sin försyn sparade Gud sin sista och svåraste prövning för Abraham intill dess att årens börda vilade tungt på honom och han längtade efter befrielse från ångest och möda. Herren talade till honom och sade: “Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall ,säga dig.” (1 Mos. 22:2.) Den gamle mannens hjärta nästan stannade av förskräckelse. Att mista en sådan son genom sjukdom skulle ha varit hjärtslitande för den stolte fadern och det skulle ha böjt hans grånade huvud av sorg, men nu får han befallningen att med sin egen hand utgjuta sin sons dyrbara blod. Det verkade för honom som en fruktansvärd omöjlighet.VFF1 523.2

    Men Gud hade talat, och hans ord måste lydas. Abraham hade kommit till hög ålder, men detta fritog honom inte från plikten. Han grep trons ‘stav och med stum ångest tog han sin son, vacker i sin friska ungdomskraft, vid handen och gick för att lyda Guds befallning. Den gamle patriarken var mänsklig. Hans kärlek och tillgivenhet var likt vår och han älskade sin pojke, som var hans tröst på ålderdomen och den, till vilken Herrens löften hade getts.VFF1 524.1

    Men Abraham stannade inte för att fråga hur Guds löften kunde fullföljas om Isak dödades. Han stannade inte för att diskutera med sitt plågade hjärta, utan genomförde bokstavligt den gudomliga befallningen, ja, ända tills kniven var på väg att stötas in i hans sons darrande kropp, ty först då kom orden: “Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.” (1 Mos. 22: 12.)VFF1 524.2

    Denna stora troshandling är nedtecknad i Bibeln för att lysa som ett strålande exempel ut över världen ända ned till tidens ände. Abraham bad inte att han på grund av sin höga ålder skulle fritas från att lyda Gud. Han sade inte: “Mitt hår är grått, min mandomskraft är försvunnen. Vem skall trösta mig på gamla dar när Isak inte längre finns? Hur kan en gammal fader utgjuta sin ende sons blod?” Nej, Gud hade talat och människan måste lyda utan att tvivla, klaga eller försmäkta på vägen.VFF1 524.3

    I våra församlingar idag behöver vi Abrahams tro för att lysa upp mörkret ‘som samlar sig omkring oss, som utestänger Guds kärleks ljuvliga solsken och förvrider den andliga tillväxten. Ålder kommer aldrig att frita oss från att lyda Gud. Vår tro skulle vara rik på goda gärningar, ty tro utan gärningar är död. Varje plikt som utförs, varje offer som ges i Jesu namn, leder till en övermåttan stor lön. I själva pliktuppfyllelsen talar Gud och ger sin välsignelse. Men han fordrar av oss en fullständig överlåtelse av våra förmågor. Sinne och hjärta, hela människan, måste ges åt honom, ty annars kan vi inte bli sanna kristna.VFF1 524.4

    Gud har inte undanhållit något från människan som kan tillförsäkra henne de eviga rikedomarna. Han har klätt jorden med skönhet och utrustat den för hennes användning och tröst i hennes timliga liv. Han har gett sin Son att dö för att återlösa en värld som har fallit genom synd och dårskap. En såojämförlig kärlek, ett sådant oändligt offer, gör anspråk påvår strängaste lydnad, vår heligaste kärlek och vår obegränsade tro. Men alla dessa dygder, utövade i full utsträckning, kan dock aldrig mätas med det stora offer som gjordes för oss.VFF1 525.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents