Kristi mission till de sjuka och behövande

I fiskarens hem i Kapernaum låg Simons svärmor sjuk i hög feber, och “de talade strax med honom om henne”. Jesus “rörde vid hennes hand, och febern lämnade henne, och hon stod upp och betjänade honom och hans lärjungar”. Luk. 4: 38; Mark. 1: 30; Matt. 8: 15.NLASB 141.1

Nyheten spred sig snabbt. Undret hade utförts på sabbaten och av fruktan för de skriftlärde vågade folket inte komma och bli botade förrän solen hade gått ned. Men då kom de. Från hemmen, från butikerna, från marknadsplatserna, sökte sig stadens invånare till det oansenliga hus där Jesus befann sig. De sjuka fördes till honom på bårar, de kom lutade på kryckor eller stödda av vänner och stapplade i sin svaghet fram till Frälsaren.NLASB 141.2

Timme efter timme kom de och gick, ty ingen kunde veta om Jesus skulle stanna kvar hos dem nästa dag. Aldrig förut hade Kapernaum bevittnat en dag såsom denna. Luften fylldes av jublande röster.NLASB 141.3

Först när den sista av de sjuka hade fått hjälp slutade Jesus sitt arbete. Det var långt in på natten när skarorna skingrades och tystnaden sänkte sig ned över Simons hem. Den låga, tröttande dagen var slut, och Jesus sökte vila. Men medan staden var försjunken i sömn steg Frälsaren “bittida om morgonen, medan det ännu var mörkt, . . . upp och gick åstad bort till en öde trakt, och bad där.” Mark. 1: 35.NLASB 142.1

Även till andra städer
Tidigt nästa morgon kom Petrus och hans följeslagare till Jesus och talade om för honom att folket i Kapernaum redan sökte honom. Med förvåning hörde de då Jesus säga: “Också för de andra städerna måste jag förkunna evangelium om Guds rike, ty därtill har jag blivit utsänd.” Luk. 4: 43.NLASB 142.2

I den uppståndelse som då rådde i Kapernaum fanns det en risk att syftet med Jesu mission skulle gå om intet. Jesus var inte nöjd med att uppmärksammas enbart såsom en undergörare eller som en som botade fysiska sjukdomar. Han sökte dra människorna till sig såsom deras Frälsare. Eftersom människorna var angelägna att tro att han kommit såsom konung för att grunda ett jordiskt rike, ville han vända deras tankar från det jordiska till det andliga. Enbart världslig framgång skulle lägga hinder i vägen för hans verksamhet.NLASB 142.3

De likgiltiga skarornas förvåning över hans under var oförenlig med hans avsikter. Han hade inte något behov av att hävda sig. Den hyllning som världen ger åt hög ställning, rikedom eller begåvning saknade värde för Människosonen. Jesus använde sig inte av några av de medel som människorna utnyttjar för att väcka uppmärksamhet eller bli hyllade. Århundraden före hans födelse sade profeten om honom: “Han skall icke skria eller ropa och icke låta höra sin röst på gatorna. Ett brutet rör skall han icke, sönderkrossa, och en tynande veke skall han icke utsläcka; han skall i trofasthet utbreda rätten.” Jes. 42: 2, 3.NLASB 142.4

Fariséerna sökte anseende genom sina noggranna ceremonier och genom att väcka uppmärksamhet med sin tillbedjan och sin välgörenhet. De bevisade sin iver för religionen genom att göra den till föremål för debatt. Diskussionerna mellan motstridiga sekter var högljudda och långa, och det var inte ovanligt att på gatorna höra de stridande, lärda lagklokas vredgade röster.NLASB 143.1

Jesu liv framstod i bjärt kontrast till allt detta. I hans liv förekom inga skränande diskussioner och ingen uppseendeväckande tillbedjan, inga handlingar för att väcka högljutt bifall. Kristus var gömd i Gud, och Gud uppenbarades i sin Sons karaktär. Det var mot denna uppenbarelse som Jesus ville rikta folkets uppmärksamhet.NLASB 143.2

Rättfärdighetens sol lyste inte fram över världen i prakt och ståt för att blända sinnena med sin härlighet. Det står skrivet om Kristus: “Hans uppgång är så viss som morgonrodnadens.” Hos. 6: 3. Stilla och sakta bryter dagsljuset fram över jorden, skingrar mörkret och väcker världen till liv. på samma sätt går rättfärdighetens sol upp “med läkedom under sina vingar”. Mal. 4: 2.NLASB 143.3

“Se, . . . min tjänare, som jag uppehåller, min utkorade, till vilken min själ har behag.” Jes. 42: 1.NLASB 143.4

“Du har varit ett värn för den arme, ett värn för den fattige i hans nöd, en tillflykt mot störtskurar, ett skygd under hettan.” Jes. 25: 4.NLASB 143.5

Är du den som skulle komma?
Från Herodes fängelse där Johannes döparen, missräknad och bekymrad över Frälsarens verksamhet, vakade och väntade, sände han två av sina lärjungar till Jesus med budskapet: “Ar du den som skulle komma, eller skola vi förbida någon annan?” Matt. 11: 3.NLASB 143.6

Frälsaren besvarade inte genast lärjungarnas fråga. Medan de stod där och undrade över hans tystnad, fortsatte de lidande att komma till honom. Den mäktiga Läkarens röst genomträngde det döva örat. Ett ord och en beröring av hans hand öppnade de blinda ögonen till att skåda dagens ljus, naturens fägring, vänners ansikten och Läkarens gestalt. Hans röst nådde de döendes öron och de stod upp friska och starka. Förlamade besatta människor lydde hans ord, deras besatthet försvann och de tillbad honom. De fattiga bönderna och arbetarna som föraktades av de skriftlärda såsom orena, samlades omkring honom och han förkunnande för dem det eviga livets ord.NLASB 144.1

Så förflöt dagen medan Johannes lärjungar såg och hörde alltsamman. Till slut kallade Jesus dem till sig och bad dem gå tillbaka till Johannes och säga honom vad de hade sett och hört, och tillade: “Salig är den för vilken jag icke bliver en stötesten.” V. 6. Lärjungarna frambar budskapet och det var nog.NLASB 144.2

Johannes påminde sig profetian angående Messias: “. . . Herren har smort mig till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; han har sänt mig till att läka Gem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna och förlossning för de bundna, till att predika ett nådens år från Herren. . . då han skall trösta alla sörjande.” Jes. 61: 1, 2. Jesus av Nasaret var den utlovade. Bevisen för hans gudom kunde man se i hans verksamhet att fylla en lidande mänsklighets behov. Hans härlighet uppenbarades i hans mänskliga natur.NLASB 144.3

Kristi gärningar förklarade honom inte bara vara Messias utan uppenbarade även på vilket sätt hans rike skulle grundas. För Johannes klargjordes samma sanning som kom Elia till del i öknen, när “en stor och stark storm, som ryckte loss berg och bröt sönder klippor, gick före Herren; men icke var Herren i stormen. Efter stormen kom en jordbävning; men icke var Herren i jordbävningen. Efter jordbävningen kom en eld; men icke var Herren i elden. Efter elden kom ljudet aven sakta susning.” 1 Kon. 19: 11, 12. På liknande sätt skulle Jesus utföra sitt verk, inte genom att omstörta troner och riken, inte genom pomp och yttre prakt utan genom att tala till människors hjärtan genom sitt barmhärtiga och självuppoffrande liv.NLASB 144.4

Inte med yttre prakt
Guds rike kommer inte med yttre prakt. Det kommer genom den milda kraften i Guds Ord, genom hans Andes verkan i själens inre, och själens gemenskap med honom är dess liv. Den största uppenbarelsen av Guds rikes kraft kommer till uttryck, när vår mänskliga natur förvandlas till likhet med Kristi fullkomliga karaktär.NLASB 145.1

Kristi efterföljare skall vara världens ljus, men Gud avråder dem från att försöka lysa. Han godkänner inte självgoda människors strävanden att lysa med överlägsen godhet. Han vill att de skall låta sig ledas av himmelens principer. När de sedan kommer i kontakt med världen, kommer ljuset inom dem att uppenbaras. Deras orubbliga trohet i alla livets förhållanden kommer att förmedla ljuset.NLASB 145.2

Förmögenhet eller hög samhällsställning, dyrbar utrustning, konstfulla byggnader eller liknande inredning, är inte nödvändiga för att främja Guds verk. Inte heller är sådana bedrifter nödvändiga som vinner människors högljudda bifall och medverkar till f Mänga. Världslig ståt, hur imponerande den än må vara, är av intet värde i Guds ögon. Han värderar det osynliga och eviga mer än det synliga och tillfälliga. Det senare är av värde endast såsom ett uttryck för det förra. Konstens mest utvalda alster äger ingen skönhet som kan jämföras med den karaktärens skönhet som är en följd av den helige Andes verk i hjärtat.NLASB 145.3

När Gud sände sin Son till vår värld gav han människosläktet oförgängliga rikedomar i jämförelse med vilka människors samlade rikedomar allt ifrån världens begynnelse är såsom ett intet. Kristus kom till vår jord och framträdde inför människor med evighetens samlade kärlek i sitt väsen, och det är denna skatt som vi genom förbindelse med honom skall ta emot, uppenbara och dela med oss åt andra.NLASB 146.1

Våra ansträngningar kommer att bli effektiva i Guds verk i förhållande till vår helgade hängivenhet, i det vi uppenbarar kraften i Kristi nåd att förvandla livet. Vi skall tydligt skilja oss från världen, eftersom Gud har satt sitt insegel på oss och i oss uppenbarar sin egen kärleks natur. Vår återlösare klär oss i rättfärdighet.NLASB 146.2

När Gud väljer människor till sin tjänst, frågar han inte efter om de är rika, lärda eller vältaliga. Han frågar: Lever de i sådan ödmjukhet att jag kan undervisa dem om min vilja? Kan jag lägga mina ord i deras mun? Kommer de att representera mig?NLASB 146.3

Gud kan använda varje människa i förhållande till hur mycket av sin Ande han kan få dem att ta emot. Han kommer endast att godkänna den verksamhet som återspeglar hans bild. Hans efterföljare skall såsom bevis för sin gudomliga kallelse inför världen uppenbara hans odödliga principers outplånliga karaktärsdrag.NLASB 146.4

Hindra inte de små barnen
När Jesus gick omkring på städernas gator, trängde sig mödrar med sina sjuka och döende små barn i sina armar fram genom skarorna och sökte komma i hans närhet och bli uppmärksammade. Lägg märke till hur dessa mödrar, bleka, trötta och nästan förtvivlade, beslutsamt och uthålligt tränger sig fram. Med de lidande små barnen i sina armar söker de sig fram till Frälsaren. Och när de trängs tillbaka av den böljande människomassan, tar Jesus sig fram mot dem steg för steg, till dess han är nära intill dem. Hoppet väller då upp i deras hjärtan. Med glädjetårar märker de att de fångat hans uppmärksamhet och ser in i ögon som ger uttryck åt medlidande och kärlek.NLASB 146.5

När han väljer ut en i skaran, ger Frälsaren henne tillförsikt genom att säga: “Vad skall jag göra för dig?” Hon snyftar då fram sin begäran: “Mästare, att du ville bota mitt barn.” Kristus tar den lilla från hennes armar och sjukdomen ger vika för hans beröring. Dödens blekhet är försvunnen, den livgivande strömmen flödar genom ådrorna, musklerna får kraft. Så säger han några tröstens och fridens ord till modern, och sedan tar han sig an ett annat lika angeläget fall. Åter utövar Kristus sin livgivande kraft, och alla tackar ‘honom som gör sådana underbara gärningar.NLASB 147.1

Våra tankar stannar ofta vid det storvulna i Kristi liv. Vi talar om hans underbara gärningar och de underverk han utförde. Men den uppmärksamhet han ägnade åt sådant som vi anser ringa är ett ännu starkare bevis på hans storhet.NLASB 147.2

Bland judarna var det en sed att barnen skulle föras fram till någon rabbin, för att denne skulle lägga sina händer på dem och välsigna dem. Men lärjungarna ansåg Frälsarens verksamhet alltför viktig för att avbrytas på detta sätt. När mödrarna kom och ville att han skulle välsigna deras små barn, mötte de lärjungarnas missnöjda blickar. De ansåg dessa barn för små för att få någon nytta av ett besök hos Jesus och trodde därför att han skulle bli missnöjd med deras närvaro. Men Frälsaren förstod mödrarnas omsorg och deras bekymmer i det de sökte fostra sina barn i över ensstämmelse med Guds Ord. Han hörde deras böner. Han hade själv dragit dem till sig.NLASB 147.3

En mor hade med sitt barn lämnat sitt hem för att finna Jesus. På vägen omtalade hon sitt ärende för en granne, och denna ville också att Jesus skulle välsigna hennes barn. På så sätt kom fler och fler mödrar med sina barn. En del av barnen var spädbarn, andra större eller var redan ungdomar. När nu mödrarna kom till honom, hörde Kristus med deltagande på deras försagda, tårfyllda begäran. Men han väntade för att se hur lärjungarna skulle behandla dem. När han då såg att lärjungarna tillrättavisade dem och ville sända bort dem, i tro att de gjorde honom en tjänst, visade han dem deras misstag och sade: “Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke; ty Guds rike hör sådana till.” Mark. 10: 14. Han tog barnen i sina armar, han lade sina händer på dem och gav dem den välsignelse de kommit för att få.NLASB 148.1

Mödrarna blev tröstade. De återvände till sina hem styrkta och välsignade av Kristi ord. De blev uppmuntrade till att ta itu med sina uppgifter med ny glädje och att med nytt hopp arbeta för sina barn.NLASB 148.2

Kunde denna lilla grupps senare liv rullas upp för oss, skulle vi få se hur mödrarna påminde sina barn om denna dags händelser och upprepade för dem Frälsarens kärleksfulla ord. Vi skulle också få se hur ofta under de kommande åren minnet av dessa ord bevarade barnen från att förirra sig bort från den väg som utstakats för Herrens återlösta barn.NLASB 148.3

Föräldrars hjälpare
Kristus är i dag samma medlidsamma Frälsare som när han vandrade bland människorna. Han är i lika hög grad föräldrarnas hjälpare i dag som när han tog de små barnen i sina armar i Judeen. Barnen i våra hem är lika mycket hans egendom, köpta med hans blod, som de barn som levde då.NLASB 148.4

Jesus känner varje mors bekymmer. Han som hade en mor som kämpade med fattigdom och umbäranden har medlidande med varje mor i hennes arbete. Han som företog en lång resa för att hjälpa en kananeisk kvinna kommer att göra lika mycket för våra dagars mödrar. Han som gav änkan i Nain tillbaka hennes enda son och som i sin ångest på korset kom ihåg sin egen mor, hans hjärta rörs även i dag aven mors sorg. I varje sorg och varje behov är han närvarande för att trösta och hjälpa.NLASB 149.1

Varje mor bör komma till Jesus med sina bekymmer. De kommer att finna nåd och kraft som hjälper dem att ta vård om sina barn. Portarna står öppna för varje mor som vill lägga sina bekymmer vid Jesu fötter. Han som sade: “Låten barnen komma till mig, och förmenen dem det icke” (Mark. 19: 14), inbjuder alltjämt varje mor att föra sina barn till Jesus för att bli välsignade av honom.NLASB 149.2

Jesus såg i de barn som fördes till honom de män och kvinnor som skulle bli arvingar till hans nåd och medborgare i hans rike och såg också att några skulle bli martyrer för hans skull. Han visste att dessa barn skulle lyssna till honom och ta emot honom som sin Frälsare långt mera villigt än fullvuxna människor, av vilka många var världskloka och hårdhjärtade. I sin undervisning sänkte han sig ned till deras nivå. Han som var himmelens konung, besvarade deras frågor och förenklade sina livsviktiga lärdomar så att de passade deras barnsliga förstånd. Han inplantade i “deras sinnen det sanningens utsäde som under kommande år skulle växa upp och bära frukt till evigt liv.NLASB 149.3

När Jesus tillsade sina lärjungar att inte förbjuda barnen att komma till honom, talade han till sina efterföljare under alla tider. Jesus drar barnen till sig, och han säger till oss: “Låt barnen komma”, som ville han säga: “De kommer, om ni inte hindrar dem.NLASB 149.4

Håll inte barnen borta från honom genom din kyla och ovänlighet. Låt dem aldrig känna att himmelen skulle bli ett otrevligt ställe för dem om du vore där. Tala inte om religion såsom om något som barn inte kan förstå eller handla som om barn inte kunde ta emot Kristus. Ge dem inte den falska uppfattningen att Kristi religion är en dysterhetens religion och att de, när de kommer till Kristus, måste vända ryggen till allt som gör livet glädjefyllt.NLASB 150.1

När den helige Ande rör vid barnens hjärtan, bör vi samarbeta med honom. Lär dem att Frälsaren kallar dem till sig, och att ingenting kan skänka honom större glädje än att de ger sig själva åt honom i blomman och friskheten av sin ungdom.NLASB 150.2

Frälsaren ser med oändlig ömhet på dem som han har köpt med sitt eget blod. Han betraktar dem med outsäglig längtan. Hans hjärta känner en dragning till dem, inte endast till de bäst fostrade och mest tilldragande barnen, utan till dem som genom sina arvsanlag och genom försummelse fått motbjudande karaktärsdrag. Många föräldrar inser inte i hur stor utsträckning de är ansvariga för sina barns karaktärsfel. De äger inte den ömhet och det förstånd som behövs för att rätt behandla sina felande barn som de själva har gjort till vad de är. Men Jesus betraktar dessa barn med ömt medlidande. Han ser från verkan till orsak.NLASB 150.3

Den kristne kan vara Kristi redskap att dra dessa felande och vilsegångna barn till Frälsaren. Med visdom och omtanke kan han binda dem till sitt hjärta, han kan inge hopp och mod, och genom Kristi nåds påverkan få se deras karaktärer. förvandlas, så att det om dem kan sägas: “Guds rike hör sådana till.”NLASB 150.4

“Given I dem att äta”
Hela dagen hade folkskarorna varit samlade omkring Kristus och hans lärjungar, när han undervisade dem vid sjöstranden. De hade lyssnat till hans nådefulla ord, så enkla och tydliga att det var som balsam från Gilead för dem. Den läkedom som hans gudomliga hand förmedlat hade gett hälsa till de sjuka och liv till de döende. Den dagen tycktes dem vara såsom himmel på jorden, och de hade inte tänkt på hur länge de varit utan mat.NLASB 151.1

Solen höll på att sjunka i väster och ändå dröjde folket kvar. Slutligen kom lärjungarna till Jesus och bad honom att för sin egen skull sända bort folkskarorna. Många hade kommit från avlägsna byar och hade ingenting ätit sedan tidigt på morgonen. I de omgivande samhällena och byarna skulle de kunna få mat. Men Jesus sade: “Given I dem att äta.” Matt. 14: 16. Sedan vände han sig till Filippus och frågade: “Varifrån skola vi köpa bröd, så att dessa få äta?” Joh. 6: 5.NLASB 151.2

Filippus såg ut över de väldiga folkskarorna och tänkte på hur omöjligt det skulle vara att åstadkomma mat åt så många. Han svarade att bröd för två hundra silverpenningar skulle inte räcka till för dem, så att var och en fick ett litet stycke.NLASB 151.3

Jesus hörde då efter hur mycket mat som kunde finnas bland folkskarorna. “Här är en gosse”, sade Andreas, “som har fem kornbröd och två fiskar; men vad förslår det för så många?” V. 9. Jesus tillsade dem att bära dessa till honom. Sedan bad han lärjungarna att låta folket sätta sig ned i gräset. När detta var gjort, tog han maten, “och såg upp till himmelen och välsignade den. Och han bröt bröden och gav dem åt lärjungarna, och lärjungarna gåvo åt folket. Och de åto alla och blevo mätta. Sedan samlade man upp de överblivna styckena, tolv korgar fulla.” Matt. 14: 19, 20.NLASB 151.4

Enkel kost bereddes
Det var genom ett underverk av gudomlig makt som Kristus kättade folkskarorna. Men hur enkel var inte den beredda kosten - endast fisk och kornbröd, som var det galileiska folkets dagliga kost.NLASB 152.1

Kristus kunde ha dukat upp en rikhaltig måltid för folket, men en kost som beretts enbart för att tillfredsställa aptiten skulle inte ha förmedlat någon lärdom som blivit dem till nytta. Genom detta underverk ville Jesus undervisa dem om enkelt levnadssätt.NLASB 152.2

Om människor i dag levde enkelt och i överensstämmelse med naturens lagar såsom Adam och Eva i begynnelsen, skulle det finnas ett överflöd på mat för alla människor. Men själviskhet och ett omåttligt tillfredsställande av aptiten har fört med sig synd och elände genom överdrift på ena sidan, och genom brist och nöd på den andra.NLASB 152.3

Jesus sökte inte dra folket till sig genom att tillfredsställa deras begär efter lyx. För de stora skarorna som var hungriga och trötta efter den långa spännande dagens upplevelser, var den enkla kosten en försäkran både om hans makt och om hans ömma omsorg om dem i fråga om livets nödtorft. Frälsaren har inte lovat sina efterföljare någon lyx. Det kan bli deras lott att leva i fattigdom, men han har gett sitt löfte att deras behov skall bli fyllda och där lovat vad bättre är än jordiska ägodelar: sin egen närvaros förblivande tröst.NLASB 152.4

Sedan skarorna hade blivit mätta, fanns det överflöd på mat kvar. Jesus bad sina lärjungar: “Samlen tillhopa de överblivna styckena, så att intet förfares.” Joh. 6: 12. Dessa ord innebar mer än att samla maten i korgarna. Lärdomen var tvåfaldig. Ingenting skulle förfaras. Vi skall inte lämna några timliga förmåner outnyttjade. Vi skall inte ringakta något som kan bli en människa till nytta. Låt allting samlas upp som kan lindra nöden bland jordens hungrande skaror. Med samma omsorg skall vi bevara brödet från himmelen för att tillfredsställa själens behov. Vi skall leva av vart och ett Guds Ord. Ingenting som Gud har talat skall gå förlorat. Inte ett ord som angår vår eviga frälsning får vi åsidosätta. Inte ett ord skall falla till jorden till ingen nytta.NLASB 152.5

Beroende av Gud
Underverket med brödet och fiskarna lär oss beroende av Gud. När Kristus mättade de fem tusen, fanns inte födan nära till hands. Han hade till synes inga medel till sitt förfogande. Där stod han med fem tusen män utom kvinnor och barn ute i öknen. Han hade inte inbjudit folkskarorna att följa honom dit. I sin iver att få vara i hans närhet hade de kommit utan någon inbjudan. Men han visste att de efter att ha lyssnat till hans undervisning hela dagen var hungriga och trötta. De befann sig långt från sina hem och natten stod för dörren. Många av dem saknade pengar för att köpa mat. Han som för deras skull hade fastat i fyrtio dagar i öknen ville inte låta dem återvända hungriga till sina hem.NLASB 153.1

Gud hade i sin försyn ställt Jesus i den situation denne befann sig, och Jesus litade på att hans himmelske Fader skulle ge honom vad han behövde. När vi blir ställda i svåra situationer skall vi lita på Gud. I varje krisläge är det vår förmån att söka hjälp hos honom som har oändliga resurser till sitt förfogande.NLASB 153.2

I detta underverk tog Kristus emot från Fadern, han gav sedan åt sina lärjungar, lärjungarna gav till folket och dessa till varandra. På samma sätt kommer alla som är förenade med Kristus att från honom ta emot livets bröd och sedan dela med sig till andra. Hans lärjungar är de som skall uppehålla förbindelsen mellan Kristus och folket.NLASB 153.3

Kristus kommer att mångfaldiga gåvan
När lärjungarna hörde Jesu befallning: “Given I dem att äta”, uppväcktes i deras sinnen alla därmed förknippade svårigheter. De frågade: “Kan vi gå in i byarna för att köpa mat?” Men vad sade Jesus? “Given I dem att äta.” Lärjungarna förde fram till Jesus allt de hade, men han inbjöd dem inte att äta. Han bjöd dem att betjäna folket. Maten mångfaldigades i hans händer, och lärjungarnas händer Sträcktes ut mot Kristus och lämnades aldrig tomma. Det lilla förrådet var tillräckligt för alla. När skarorna hade blivit mätta, åt lärjungarna tillsammans med Jesus av den dyrbara kosten från himmelen.NLASB 154.1

Hur ofta blir inte våra hjärtan beklämda när vi ser behoven hos de fattiga, de okunniga och de sjuka. Vi frågar: Vad nytta gör väl våra svaga ansträngningar och ringa förråd för att fylla dessa oerhörda behov? Kr det inte bättre att vänta tills någon med större förmåga att leda verksamheten eller någon organisation tar itu med dem? Kristus säger: “Given I dem att äta.” Använd de medel, den tid, de förmågor du har. Ge dina kornbröd åt Jesus.NLASB 154.2

Även om dina tillgångar inte räcker till att mätta tusenden, kan de vara nog att mätta en. I Kristi händer kan de mätta många. Gör såsom lärjungarna, ge vad du har. Kristus kommer att föröka gåvan. Han kommer att löna ärlig, barnslig förtröstan på honom. Det som tycktes vara bara ett ringa förråd kommer att visa sig bli en riklig festmåltid.NLASB 154.3

“Den som sår sparsamt, han skall ock skörda sparsamt; men den som sår rikligt, han skall ock skörda riklig välsignelse. . . . Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk, efter Skriftens ord:NLASB 154.4

‘Han utströr, han giver åt de fattiga, hans rättfärdighet förbliver evinnerligen.’NLASB 155.1

. . . han som giver såningsmannen ‘säd till att så och bröd till att äta’, han skall ock giva eder utsädet och låta det föröka sig och skall bereda växt åt eder rättfärdighets frukt. I skolen bliva så rika på allt, att I av gott hjärta kunnen giva allahanda gåvor.” 2 Kor. 9: 6-11.NLASB 155.2