Tiden för församlandet.

Den 23 september visade Herren mig, att han för andra gången hade uträckt sin hand för att församla kvarlevan av sitt folk och att ansträngningarna böra fördubblas under denna församlandets tid. Under förskingringen blev Israel slaget och sönderrivet; men nu under församlandets tid skall Gud läka och förbinda sitt folk. Under förskingringen hade ansträngningarna att utbreda sanningen endast ringa verkan och uträttade litet eller intet; men under församlandet, då Gud uträckt sin hand för att samla sitt folk, skola ansträngningarna att utbreda sanningen hava åsyftad’ verkan. Alla böra vara förenade och nitälska för verksamheten. Jag såg, att det var oriktigt, att någon hänvisade till förskingringen för att där finna exempel, som vi nu böra rätta oss efter under församlandet, ty om ej Gud skulle göra mera för oss nu, än han gjorde den gången, skulle Israel aldrig bliva församlat. Jag har sett, att utarbetandet av kartan år 1843 var lett av Herrens hand och att den ej bör förändras; att siffrorna voro, som han önskade dem; att hans hand var över och dolde ett fel i några av siffrorna, så att ingen kunde se det, förrän hans hand blev borttagen.ADB 96.1

(Detta hänsyftar på den karta eller plansch, som användes under adventrörelsen 1843, och har särskilt avseende påheräkningen av de profetiska tidsperioderna, såsom de förekommo pil nämnda plansch. Närmaste fortsättningen visar, att en felaktighet förelåg, som Gud i sin försyn tillstadde. Men detta utesluter ej, att man senare utgav en plansch, där felet var rättat, efter att rörelsen år 1843 var slut och ändamålet uppnått med den beräkning, som man ditintills hade gjort.)ADB 97.1

Därpå såg jag med hänsyn till det “dagliga” i Dan 8: 12, att ordet “offer”, som ej fanns i skriftstället, blivit tillfogat genom människors klokhet, och att Herren gav dem, som förkunnade budskapet om att domens tid var kommen, en riktig uppfattning om denna sak. Den gång enighet rådde, före 1844, voro nästan alla eniga om den riktiga uppfattningen angående det “dagliga”; men under förvirringen efter 1844 hava andra åsikter antagits, och följden har varit mörker och förvirring. Frågan om tid har ej varit en prövosten sedan 1844 och skall aldrig mer bliva det.ADB 97.2

Herren har visat mig, att den tredje ängelns budskap måste bliva förkunnat för Herrens förskingrade barn; men frågan om tid får ej göras till huvudsak. Jag såg, att några blevo gripna aven falsk spänning såsom en följd av att man predikade tid; men den tredje ängelns budskap är starkare, än en fråga om tid kan bliva. Jag såg, att detta budskap kan stå på sin egen grundval och behöver ej gå under, därför att särskild vikt lägges på frågan om tid, samt att det skall förkunnas med stor kraft, utföra sitt verk och hastigt avslutas i rättfärdighet.ADB 98.1

Därpå blev det visat mig, att några befinna sig i den stora villfarelsen, att det är deras plikt att resa till det gamla Jerusalem, där de mena, att de ha ett verk att utföra, innan Jesus kommer. Sådana åsikter äro ägnade att leda sinnet och intresset bort från Herrens verk i den närvarande tiden, under den tredje ängelns budskap; ty de som mena, att de böra resa till Jerusalem, skola hava sitt sinne och sina tankar där samt hålla sina medel tillbaka från sanningens sak, för att de själva och andra skola kunna komma dit. Jag såg, att en sådan mission ej skulle göra någon nytta, att det skulle taga mycken tid att få några av judarna att tro även på Kristi första ankomst och mycket mera att få dem att tro på hans andra ankomst. Jag såg, att satan i hög grad hade förvillat några rörande denna sak och att själar överallt omkring dem här i landet [Amerika] kunde bliva hjälpta av dem och ledda att hålla Guds bud, men att de överlämnade dem till förtappelse. Jag såg också, att det gamla Jerusalem aldrig skulle bliva åter uppbyggt samt att satan gör sitt yttersta för att nu i församlandets tid leda Guds barns tankar till dessa ting för att hindra dem från att lägga hela sitt intresse i det verk, Herren nu utför, och få dem att försumma den nödvändiga beredelsen för Herrens dag.ADB 98.2

Käre läsare! Vad som lett mig, under det jag skrivit denna lilla bok, är en känsla av plikt gent emot mina bröder och systrar samt en önskan, att själars blod ej må bliva funnet på mina kläder. Jag känner den otro, som mängden hyser angående syner; jag vet också, att många, som bekänna sig vänta Kristus och som lära, att vi leva i de “yttersta dagarna”, förklara dem alla vara från den onde. Jag väntar mycket motstånd från sådana, och hade jag ej känt, att Herren fordrade det av mig, skulle jag ej låtit mina syner komma till allmänhetens’ kännedom, eftersom de antagligen komma att förorsaka hat och försmädelse hos somliga. Men jag fruktar Gud mer än människor.ADB 99.1

Då Herren först gav mig budskap, som skulle förkunnas för hans folk, var det svårt för mig att frambära dem, och jag förmildrade dem ofta och gjorde dem så lämpliga som möjligt av fruktan att bedröva några. Det var en stor prövning att förkunna budskapen, såsom Herren gav mig dem. Jag förstod ej, att jag var otrogen, och insåg ej det syndiga och farliga i ett sådant tillvägagångssätt, förrän jag i en syn blev förd inför Jesu åsyn. Han betraktade mig med en sträng blick och vände bort sitt ansikte från mig. Det är omöjligt att beskriva den skräck och ångest, som jag då erfor. Jag föll ned på mitt ansikte inför honom, men hade ej kraft att säga ett enda ord. O, hur jag önskade kunna skyla mig för den förfärliga, stränga blicken! Nu kunde jag i någon grad förstå, vilka känslor som skola röra sig hos de förtappade, när de ropa till bergen och klipporna: “Fallen över oss och skylen oss för hans ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede!”ADB 100.1

Snart bjöd en ängel mig att stå upp, och den syn, som då mötte mig, kan knappast beskrivas. En skara, vars hår och kläder voro sönderrivna och vars anletsdrag utgjorde själva bilden av förtvivlan och skräck, framställdes för mig. De komma nära intill mig och togo sina kläder och gnedo dem mot mina. Jag betraktade mina kläder och såg, att de voro befläckade med blod och att blodet åt hål på dem. Åter föll jag som död ned för min ledsagande ängels fötter. Jag kunde ej framkomma med en enda ursäkt. Min tunga nekade fullständigt att tala, och jag önskade mig bort från en så helig plats. Åter reste ängeln mig upp på mina fötter och sade: “Sådan är ej din ställning nu; men detta skådespel har blivit framställt för dig, så att du skall kunna veta, hur din ställning skulle bliva, om du vägrade att förkunna för andra, vad Herren uppenbarat för dig. Men om du är trogen intill änden, så skall du få äta av livets träd och dricka av livets flod. Du skall lida mycket, men Guds nåd är dig nog.” Jag var nu villig att göra allt, vad Herren måtte fordra av mig, för att kunna åtnjuta hans ynnest och slippa att förnimma hans förfärliga misshag.ADB 100.2

Jag har ofta blivit oriktigt beskylld för att framhålla åsikter, som äro särskilt utmärkande för spiritismen. Men innan redaktören för “Morgonstjärnan” invecklade sig i detta bedrägeri, lät Herren mig se de sorgliga och ödeläggande verkningar, det skulle hava på hjorden, om han och andra förfäktade spiritistiska uppfattningar. Jag har ofta sett, att den älsklige Jesus är en person. Jag frågade honom, om även hans Fader var en person och hade ett utseende, som liknade hans. Jesus svarade då: “Jag är en uttrycklig avbild av min Faders person. “ADB 101.1

Jag har ofta sett, att den spiritistiska åsikten tagit bort hela himmelens härlighet och att Davids tron och Jesu älskliga person i mångas sinnen blivit uppbrända av spiritismens eld. Jag har sett, att några, som blivit förvillade och insnärjda i denna villfarelse, skola föras ut i sanningens ljus, men att det skall vara nästan omöjligt för dem att helt komma ifrån spiritismens förföriska makt. Sådana böra grundligt bekänna sina villfarelser och övergiva dem för evigt.ADB 102.1

Käre läsare, jag anbefaller åt dig Guds ord såsom rättesnöret för din tro och vandel. Efter detta ord skola vi dömas. I detta ord har Gud lovat att giva syner i de “yttersta dagarna”, ej såsom en ny trosregel, utan för att trösta sitt folk och vägleda dem, som avvika från bibelns sanningar. På så sätt handlade Gud med Petrus, då han stod i begrepp att sända honom ut att predika för hedningarna (Apg. 10:de kap.).ADB 102.2

Till dem, som möjligen komma att sprida denna lilla bok, önskar jag säga, att den endast är avsedd för de uppriktiga, ej för dem, som kanske förlöjliga de ting, som höra Guds Ande till.ADB 102.3