Ellen G. Whites drömmar. (Se sid. 16.)
Jag drömde, att jag såg ett tempel, i vilket många människor strömmade in. Endast de, som sökte tillflykt i detta tempel, skulle bliva frälsta, då tidens slut nalkades. Alla, som blevo utanför, skulle gå evigt förlorade. Skarorna utanför, som gingo sina olika vägar, bespottade och förlöjligade dem, som gingo in i templet, och sade till dem, att denna säkerhetsanordning var ett listigt bedrägeri och att det i verkligheten ej alls var någon fara å färde. De grepo till och med några enskilda för att hindra dem att skynda sig att komma innanför murarna.ADB 103.1
Av fruktan för att bliva förlöjligad menade jag, att det var bäst att vänta, tills mängden var spridd, eller till dess jag kunde träda in, utan att den märkte det. Men antalet blev större i stället för mindre, och av fruktan för att komma för sent lämnade jag hastigt mitt hem och trängde mig fram genom mängden. I min iver att nå fram till templet lade jag ej märke till och brydde mig ej om mängden omkring mig. Då jag kom in i byggnaden, såg jag, att det stora templet vilade på en kraftig pelare, vid vilken stod bundet ett blödande lamm, övertäckt med sår. Vi, som vara där, visste, att detta lamm blivit sårat och slaget för vår skull. Var och en, som gick in i templet, skulle gå fram till lammet och bekänna sina synder.ADB 103.2
Alldeles framför lammet funnos upphöjda sittplatser, på vilka sutto en grupp människor, som sågo mycket lyckliga ut. Himmelens ljustycktes skina på deras ansikten, och de prisade Gud och sjöngo glada tacksägelsesånger, vilka ljödo som änglamusik. Dessa voro de, som kommit fram inför lammet, bekänt sina synder och fått förlåtelse och som nu befunno sig i glad förväntan på en härlig tilldragelse aven eller annan beskaffenhet.ADB 104.1
Till och med sedan jag kommit in i byggnaden, greps jag av fruktan och en känsla av blygsel över, att jag var tvungen att ödmjuka mig i dessa människors åsyn. Men jag var liksom tvungen att gå vidare och banade mig därför långsamt väg omkring pelaren för att kunna stå inför lammet, då en basun ljöd, templet skakade, segerrop ljödo från de församlade heliga, och en fruktansvärd klarhet upplyste byggnaden, varpå allt blev fullständigt mörkt. De lyckliga människorna voro allasamman försvunna, och jag stod ensam kvar i nattens fruktansvärda stillhet.ADB 104.2
Jag vaknade i själsångest och kunde knappast överbevisa mig själv om, att jag hade drömt. Det tycktes för mig, som om min dom var beseglad och Herrens Ande hade lämnat mig för att aldrig mer återvända. Min försagdhet blev då om möjligt ännu större.ADB 104.3
Kort därpå hade jag ännu en dröm. Jag tyckte mig sitta i yttersta förtvivlan och med ansiktet dolt i mina händer, i det jag tänkte: Om Jesus vore på jorden, så skulle jag gå till honom, kasta mig ned för hans fötter och omtala för honom alla mina lidanden. Han skulle ej vända sig bort från mig, utan förbarma sig över mig, och jag skulle alltid älska och tjäna honom. Just nu gick en dörr upp, och en person med vackra anletsdrag trädde in. Han såg medlidsamt på mig och sade: “önskar du se Jesus? Han är här, och du kan se honom, om du önskar. Tag allt, vad du äger, och följ mig.ADB 104.4
Jag åhörde detta med outsäglig glädje, samlade glatt alla mina små tillhörigheter och följde min anförare. Han förde mig då till en brant och synbarligen dålig trappa. Då jag började gå uppför trappan, sade han till mig, att jag skulle hålla ögonen riktade uppåt, för att jag ej skulle svimma och falla. Många andra, som gingo uppför den branta trappan, föllo, innan de nådde upp.ADB 105.1
Äntligen kommo vi upp på det översta trappsteget och stodo framför dörren. Här bjöd min anförare mig att lämna alla de ting, jag tagit med mig. Jag lade dem då med glädje från mig, varpå han öppnade dörren och bad mig stiga in. Ett ögonblick därefter stod jag framför Jesus. Man kunde ej taga fel på detta härliga utseende. Ett sådant strålande uttryck av godhet och majestät kunde ej tillhöra någon annan. Då hans blick vilade på mig, visste jag strax, att han kände till varenda omständighet i mitt liv samt alla de tankar och känslor som rörde sig i mitt inre.ADB 105.2
Jag försökte dölja mig för hans åsyn, ty jag kände mig ur stånd att uthärda hans forskande blick; men han kom fram till mig med ett leende, lade sin hand på mitt huvud och sade: “Frukta icke!” Ljudet av hans vänliga stämma kom mitt hjärta att slå aven lycka, som jag aldrig förr erfarit. Jag var allt för uppfylld av glädje att kunna säga ett enda ord, och överväldigad av outsäglig lycka föll jag ned för hans fötter. Under det jag låg där hjälplös, passerade sköna och härliga scener förbi min blick - jag tyckte mig ha uppnått himmelens trygghet och frid. Till sist återvände mina krafter, och jag reste mig upp. Jesu kärleksfulla blick var ännu fäs! på mig. Hans leende fyllde min själ med glädje, och hans närvaro fyllde mig med helig vördnad och outsäglig kärlek.ADB 106.1
Min ledsagare öppnade nu dörren, och vi gingo bägge ut. Han bad mig samla upp de ting, jag lämnat utanför. Då detta var gjort, gav han mig en grön snodd, fast sammanrullad. Denna bad han mig placera närmast hjärtat, och då jag önskade se Jesus, skulle jag taga fram den nr min barm och rulla den helt ut. Han sade till mig, att jag ej skulle hava den utrullad länge åt gången, så att knutar uppstode och den bleve svår att sträcka ut igen. Jag lade då snodden i närheten av mitt hjärta och gick med glädje ned för den smala trappan, under det jag prisade Gud och med glädje berättade för alla, som jag mötte, var de kunde finna Jesus. Denna dröm ingav mig hopp. Den gröna snodden var för mig en symbol på tro, och det härliga och okonstlade i att förtrösta på Gud började gry för min förmörkade själ.ADB 106.2