Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Adventbudskapet - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Kristi lärjungar.

    Med stor kraft förkunnade lärjungarna den korsfäste och återuppståndne Frälsaren. I Jesu namn utförde de tecken och under. De sjuka återfingo sin hälsa, och en man, som varit lam ända från födelsen, blev fullständigt återställd och följde Petrus in i templet, där han gick och sprang och lovade Gud i allt folkets åsyn. Ryktet om detta kom ut, och folket började samlas omkring lärjungarna. Många kommo tillsammans, högligen förundrade över vad som skett.ADB 238.1

    Då Jesus dog, trodde prästerna, att inga flera underverk skulle bliva utförda bland dem och att rörelsen snart skulle dö bort och folket åter vända sig till de mänskliga traditionerna. Men nej! Mitt ibland dem utförde lärjungarna underverk, och folket fylldes med förvåning. Jesus hade blivit korsfäst, och man undrade, varifrån hans lärjungar fått denna makt. Medan han levde, trodde de, att han meddelade dem kraft, men efter hans död hade de väntat, att underverken skulle upphöra. Petrus förstod deras förlägenhet och sade: “I män av Israel, varför undren I över denne man och varför sen I så på oss, liksom hade vi genom någon vår kraft eller fromhet åstadkommit, att han kan gå? Nej, Abrahams och Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, honom som I utlämnaden, och som Iförnekaden inför Pilatus, när denne redan hade beslutit att giva honom lös. Ja, I förnekaden honom, den helige och rättfärdige, och begärden, att en dråpare skulle givas åt eder. Och livets furste dräpten I, mell Gud uppväckte honom från de döda; därom kunna vi själva vittna. Och det är på grund av tron på hans namn, som denne, vilken I sen och kännen, har undfått styrka av hans namn.”ADB 238.2

    Översteprästerna och de äldste kunde ej fördraga dessa ord, och på deras befallning blevo Petrus och Johannes gripna och satta i fängelse. Men endast genom ett tal, som apostlarna höllo, blevo tusenden omvända och ledda till tron på Kristi uppståndelse och himmelsfärd. Prästerna och de äldste blevo oroliga. De hade dödat Jesus, för att folkets tankar skulle vändas till dem själva; men nu hade saken tagit en allt farligare vändning. Lärjungarna beskyllde dem öppet för att vara Guds Sons dråpare, och de kunde ej avgöra, hur långt detta skulle gå eller hur folket skulle betrakta dem. De skulle med glädje ha dödat Petrus och Johannes, men vågade det ej av fruktan för folket.ADB 239.1

    Nästa dag ställdes apostlarna inför rådet. Samma personer, som ivrigt hade ropat och krävt den Rättfärdiges blod, voro närvarande. De hade hört Petrus med ed och förbannelse förneka sin Herre, då han blev beskylld för att vara en av hans lärjungar, och de hoppades att åter kunna skrämma honom. Men Petrus hade blivit omvänd, och nu såg han ett tillfälle att rentvå sig från den fläck, som denna förhastade förnekelse hade satt på honom, och att upphöja det namn, som han hade vanärat. Med helig frimodighet och i Andens kraft förklarade han oförfärat: “Det är genom Jesu Kristi, nasareens, namn, hans, som I haven korsfäst, men som Gud har uppväckt från de döda - det är genom det namnet, som denne man står inför eder frisk och färdig. Han är ‘den stenen, som av byggningsmännen’ - av eder själva - ‘aktades for intet, men som har blivit en hörnsten’. Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.”ADB 240.1

    Folket förundrade sig över den frimodighet, som Petrus och Johannes uppvisade, och förstodo, att de varit med Jesus, ty deras ädla, oförfärade uppträdande påminde om Jesus, då han stod inför sina fiender. Med en enda medlidsam, sorgsen blick tillrättavisade Jesus Petrus, då han hade förnekat honom, och, då nu Petrus frimodigt bekände sin Herre, blev han välsignad och vann Guds välbehag. Såsom ett tecken på, att Jesus fann behag i honom, blev han fylld med den ‘helige Ande.ADB 240.2

    Prästerna vågade ej uppenbara det hat, de hyste mot lärjungarna. De bådo dem att gå avsides, varpå de samrådde om vad de skulle göra, sägande: “Vad skola vi göra med dessa män? Att ett mäktigt tecken har blivit gjort av dem, det är ju uppenbart för alla Jerusalems invånare, och vi kunna icke förneka det.” De vara rädda för att ryktet om denna välgärning skulle komma ut bland folket. Prästerna förstodo, att om den blev allmänt känd, skulle det bliva slut med deras makt, och man skulle betrakta dem som Jesu dråpare. Men allt de vågade göra var att hota apostlarna och befalla dem att ej tala mer i Jesu namn, att de ej måtte bliva dödade. Petrus förklarade emellertid frimodigt, att de ej kunde annat än tala om det de sett och hört.ADB 241.1

    I Jesu kraft fortsatte lärjungarna att bota de sjuka och anfäktade, som man förde till dem. Hundraden ställde sig dagligen under den korsfäste, genomstungne och till himmelen uppfarne Frälsarens fana. Prästerna och de äldste och de, som stodo i förbindelse med dem, blevo förskräckta. Åter satte de apostlarna i fängelse i hopp om att rörelsen skulle lägga sig; men Guds änglar öppnade fängelse dörrarna och tvärtemot översteprästernas och de äldstes befallning bjödo de apostlarna: “Gån åstad och träden upp i helgedomen och talen till folket alla det sanna livets ord.”ADB 241.2

    Stora rådet sammanträdde, och bud sändes efter fångarna. Man öppnade fängelsets dörrar, men de man sökte voro ej där. De män, som voro utsända, vände då tillbaka till prästerna och de äldste och sade: “Fängelset funno vi stängt med all omsorg och väktarna stående utanför portarna, men då vi öppnade, funno vi ingen där inne.” “Befälhavaren gick då med rättstjänarna åstad och hämtade dem; dock brukade de icke våld, ty de fruktade att bliva stenade av folket. Och sedan de hade hämtat dem, förde de dem fram inför stora rådet. Och översteprästen anställde förhör med dem och sade: Vi hava ju allvarligen förbjudit eder att undervisa i det namnet, och likväl haven I uppfyllt Jerusalem med eder undervisning, och I viljen nu låta den mannens blod komma över oss.”ADB 242.1

    Dessa ledande män bland judarna voro hycklare; de älskade människors pris mer än Guds. Deras hjärtan hade blivit så förhärdade, att de mäktigaste gärningar, som apostlarna utförde, endast förbittrade dem. De visste, att om lärjungarna predikade Kristus, hans korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd, skulle detta endast medföra, att de finge skulden för att vara Jesu dråpare. De voro ej nu så villiga att påtaga sig skulden för Jesu blod som den gången, då de ropade: “Hans blod komme över oss och över våra barn!”ADB 242.2

    Apostlarna förklarade med frimodighet, att de måste lyda Gud mer än människor. Petrus sade: “Våra fäders Gud har uppväckt Jesus, som I haden upphängt på trä och dödat. Och Gud har med sin högra hand upphöjt honom till en hövding och frälsare för att åt Israel förläna bättring och syndernas förlåtelse. Och allt detta kunna vi själva vittna, så ock den helige Ande, vilken Gud har givit åt dem, som äro honom lydiga.” Över dessa oförfärade ord blevo Frälsarens dråpare rasande, och de beslutade att åter besmitta sina händer med blod genom att döda apostlarna. De voro färdiga att sätta sina planer i verkställighet, då en ängel från Gud påverkade Gamaliels hjärta att giva prästerna och rådsherrarna detta råd: “Befatten eder icke med dessa män, utan låten dem vara; ty skulle detta vara ett rådslag eller ett verk av människor, så kommer det att slås ned; men är det av Gud, så kunnen I icke slå ned dessa män. Sen till, att I icke mån befinnas strida mot Gud själv!” Onda änglar arbetade på att förmå prästerna och de äldste att döda apostlarna; men Gud sände sin ängel att avvärja detta genom att låta en av judarnas ledare tala till hans tjänares försvar. Apostlarnas verksamhet var ännu ej fullbordad. De skulle framträda även för konungar för att avlägga vittnesbörd om Jesu namn och för att vittna om det, som de hade set’ och hört.ADB 242.3

    Efter att ha slagit fångarna och befallt dem att ej mer tala i Jesu namn försatte prästerna dem ofrivilligt i frihet. “Och de gingo ut från rådsförsamlingen, glada över att de hade aktats värdiga att lida smälek för det namnets skull. Och de upphörde icke att var dag undervisa i helgedomen och hemma i husen och förkunna evangelium om Kristus Jesus.” Sålunda växte Guds ord och utbredde sig. Lärjungarna vittnade med frimodighet om vad de sett och hört, och i Jesu namn gjorde de mäktiga underverk. Oförfärat läto de Jesu blod komma över dem, som så gärna velat det, då det tilläts dem att hava makt över Guds Son.ADB 244.1

    Jag såg, att Guds änglar fingo till uppgift att med särskild omsorg vaka över de heliga och viktiga sanningar, vilka ned genom alla tider skulle tjäna som ett ankare för Kristi lärjungar. Den helige Ande vilade i särskild grad över apostlarna, som voro vittnen om Herrens korsfästelse, uppståndelse och himmelsfärd - viktiga sanningar, som skulle utgöra Israels hopp. Alla skulle se upp till världens Frälsare såsom sitt enda hopp och vandra på den väg, han öppnat genom att offra sitt eget liv, och de skulle hålla Guds lag. Jag såg den vishet och godhet, som Jesus utvisade genom att utrusta lärjungarna med kraft att fortsätta samma verksamhet, för vilken judarna hade hatat och dödat honom. I hans namn hade de makt över satans gärningar. Den tidsperiod, som omfattade Jesu död och uppståndelse, var omgiven aven gloria av ljus och härlighet, som odödliggjorde den heliga sanningen, att han var världens Frälsare.ADB 244.2

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents