Stefanus’ död.

Lärjungarnas antal i Jerusalem förökades hastigt, och många av prästerna antogo tron. Stefanus, som var stark i tron, utförde stora tecken och under bland folket. Judarnas ledare upphetsades till större vrede, då de sågo, att prästerna vände sig bort från deras traditioner och offren samt antogo Jesus som det stora offret. Med kraft från det höga bestraffade Stefanus de otrogna prästerna och de äldste och upphöjde Jesus för dem. De kunde icke motstå den visdom och kraft, varmed han talade, och då de insågo, att de ingenting förmådde mot honom, lejde de män att avlägga falsk ed på, att de hade hört honom tala hånande ord mot Moses och mot Gud. De uppeggade folket och fast togo Stefanus, och med tillhjälp av falska vittnen anklagade de honom för att hava talat mot templet och mot lagen. De vittnade, att de hört honom säga, att denne Jesus av Nasaret ville förändra de stadgar, som Moses givit dem.ADB 245.1

Då Stefanus stod inför sina domare, vilade Guds härlighets ljus över hans ansikte. “Då nu alla, som sutto i rådet, fäste sina ögon på honom, syntes dem hans ansikte vara såsom en ängels ansikte.” Då han blev uppmanad att svara på de beskyllningar, som framställdes mot honom, började han med Moses och profeterna och genomgick Israels barns historia och Guds handlingssätt mot dem samt påvisade, hurusom profeterna hade profeterat om Kristus. Han hänvisade till templets historia och förklarade, att Gud bor ej i tempel, som äro gjorda med händer. Judarna tillbådo templet, och vad helst som sades mot denna byggnad, fyllde dem med större harm, än om det blivit sagt mot Gud själv. Då Stefanus talade om Kristus och hänvisade till templet, såg han, att folket förkastade hans ord, och han bestraffade dem oförskräckt, sägande: “I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande. “Medan de iakttogo de yttre formerna i sin gudsdyrkan, voro deras hjärtan fördärvade och fulla av dödlig ondska. Han hänvisade till, hurusom deras fäder grymt förföljt profeterna, samt förklarade, att hans åhörare hade begått en ännu större synd genom att förkasta och korsfästa Kristus. “Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem, som förkunnade, att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt.”ADB 246.1

Då prästerna och rådsherrarna hörde dessa skarpa, tydliga sanningar, blevo de rasande, och med sammanbitna tänder störtade de mot Stefanus. “Men han, full av helig Ande, skådade upp mot himmelen och fick se Guds härlighet” och sade: “Jag ser himmelen öppen och Människosonen stå på Guds högra sida.” Men folket ville ej höra honom. “Då skriade de med hög röst och höllo för sina öron och stormade alla på en gång emot honom och förde honom ut ur staden och stenade honom.” Han föll då ned på sina knän och ropade med hög röst: “Herre, tillräkna dem icke denna synd!”ADB 246.2

Jag såg, att Stefanus var en stark Guds man, särskilt kallad att fylla en viktig plats i församlingen. Satan jublade över hans död, ty han visste, att lärjungarna skulle djupt känna förlusten. Men hans fröjd blev endast kort, ty i den krets, som bevittnade Stefanus’ död, fanns en, som Jesus skulle uppenbara sig för. Saulus tog ej del i att stena Stefanus, men han samtyckte till hans död. Han var nitisk i att förfölja Guds församling; han sökte efter de troende, grep dem i husen och överlämnade dem i deras händer, som voro villiga att döda dem. Saulus har en lärd man. Hans nitälskan och lärdom skaffade honom också stor aktning bland judarna, medan många av Jesu lärjungar fruktade honom. I sitt hat mot Guds Son och dem, som trodde på honom, utnyttjade satan på ett verksamt sätt denne mans förmågor. Men Gud förmådde bryta den store motståndarens makt och befria dem, som han gjort till fångar. Kristus hade utsett Saulus att vara ett “utvalt redskap” att förkunna hans namn, att styrka hans lärjungar i deras verksamhet och att mer än fylla Stefanus’ plats.ADB 247.1