Allt som en dödlig kan se

Av Gud fick Abraham den mest omfattande undervisning som någon människa någonsin har fått. Hans bön om att få se Kristus innan han dog besvarades. Han såg Kristus, han såg allt det som en dödlig kan se och leva. Genom att ge bevis för en full överlåtelse kunde han förstå den syn som gavs honom om Kristus. Han fick se att Gud genom att offra sin enfödde Son för att frälsa syndare från evig undergång, gjorde en större och mer storslagen uppoffring än människor någonsin kunde göra.VP 470.1

Abrahams erfarenhet var svaret på frågan: “varmed skall jag träda fram inför Herren, och varmed böja mig ned inför Gud i höjden? Skall jag träda fram inför honom med brännoffer, med årsgamla kalvar? Har Herren behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ?” — Mika 6:6, 7. Med Abrahams ord: “Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son” (1 Mos. 22:8) och genom att Gud skaffade ett offer i stället för Isak, blev det uppenbart att ingen människa kunde bringa försoning för sig själv. De främmande offersystemen var helt oantagliga hos Gud. Ingen far kunde offra sin son eller sin dotter som syndoffer. Guds Son var den ende som kunde bära världens skuld.VP 470.2

Genom sitt eget lidande kunde Abraham förstå Frälsarens offergärning. Men Israel ville inte förstå det som var så ovälkommet för deras stolthet. Jesu ord angående Abraham kunde hans åhörare inte se någon djupare betydelse i. För fariséerna bildade hans ord bara nytt underlag för kritik. De återgäldade dem med ett hånfullt leende, som om de ville slå fast att Jesus var från sina sinnen och sade: “Femtio år gammal är du icke ännu, och Abraham har du sett!”VP 471.1

Med högtidlig värdighet svarade Jesus: “Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Förrän Abraham blev till ÄR JAG.”VP 471.2

Stillhet föll över den väldiga folkskaran. Det Guds namn som hade nämnts för Moses för att ge uttryck för den evigt närvarande Guden hade denne galileiske lärare gjort anspråk på som sitt eget. Han hade förklarat sig som den självexisterande, han som hade blivit lovad åt Israel, han “vilkens härkomst tillhör förgångna åldrar, forntidens dagar”. (Mika 5:2.)VP 471.3

Återigen skrek präster och rabbiner mot Jesus som mot en hädare. Hans påstående att han var ett med Gud hade tidigare upphetsat dem så, att de ville ta hans liv och några få månader senare sade de tydligt: “Det är icke för någon god gärnings skull, som vi vilja stena dig, utan därför att du hädar och gör dig själv till Gud, du som är en människa.” — Joh. 10:33. Eftersom han var Guds Son och själv förklarade sig vara det, bestämde de sig för att röja honom ur vägen. “Men Jesus gömde sig undan och gick sedan ut ur helgedomen.” Ljuset lyste i mörkret, men mörkret uppskattade det inte.VP 471.4

“När han nu gick vägen fram, fick han se en man, som var född blind. Då frågade hans lärjungar honom och sade: ‘Rabbi, vilken har syndat, denne eller hans föräldrar, så att han har blivit född blind?’ Jesus svarade: Det är varken denne, som har syndat, eller hans föräldrar, utan så har skett, för att Guds gärningar skulle uppenbaras på honom . . . När han hade sagt detta, spottade han på jorden och gjorde en deg av spotten och lade degen på mannens ögon och sade till honom: ‘Gå bort och två dig i dammen Siloam’ (det betyder utsänd). Mannen gick då dit och tvådde sig; och när han kom igen, kunde han se.”VP 471.5

Judarna trodde allmänt att synd straffades här i livet. Varje sjukdom betraktades som straff för en eller annan förseelse, antingen av den sjuke själv eller av hans föräldrar. Det är sant att allt lidande beror på överträdelsen av Guds lag, men denna sanning har förvanskats. Satan som är upphovet till all synd och alla dess följder, har lett människorna till att betrakta sjukdom och död som sända av Gud, som en villkorlig, tilldelad bestraffning på grund av synd. Den som hade drabbats av en eller annan stor olycka eller något liknande, hade alltså ytterligare den börda att bära som det innebar att betraktas som en stor syndare.VP 472.1

Sålunda var vägen förberedd för judarna att förkasta Jesus. Han som var “smärtornas man och förtrogen med krankhet” betraktades av judarna som “hemsökt, tuktad av Gud och pinad” och därför “dolde de sina ansikten” för honom. (Jes. 53:4, 3.)VP 472.2