Det nya rikets lag

Påskhögtiden närmade sig och Jesus begav sig åter på väg till Jerusalem. I sitt sinne hade han frid på grund av sin fullkomliga enhet med Faderns vilja. Med ivriga steg skyndade han framåt mot platsen för sitt offer. En känsla av mysterium, av tvivel och fruktan hade fallit över apostlarna. Frälsaren “gick före dem, och de gingo där bävande; och de som följde med dem voro uppfyllda av fruktan”.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 20:20-28; Markusevangeliet 10:32-45; Lukasevangeliet 18:31-34.VP 540.1

Åter kallade Jesus de tolv till sig och mer öppet och otvetydigt än någonsin tidigare talade han med dem om att han skulle förrådas och om sitt lidande. “Se”, sade han, “vi gå nu upp till Jerusalem, och allt skall fullbordas, som genom profeterna är skrivet om Människosonen. Ty han skall bliva överlämnad åt hedningarna och bliva begabbad och skymfad och bespottad, och de skola gissla honom och döda honom; men på tredje dagen skall han uppstå igen. Och de förstodo intet härav; ja, detta som han talade var dem så fördolt, att de icke fattade vad som sades.”VP 540.2

Hade de inte alldeles nyss överallt förkunnat att “Guds rike är nära”? Hade inte Jesus själv lovat att många skulle sitta tillsammans med Abraham och Isak och Jakob i Guds rike? Hade han inte lovat alla som hade försakat något för hans skull, att de skulle få hundrafalt igen i detta livet och få del i hans rike? Och hade han inte gett de tolv det särskilda loftet om höga äreställningar i hans rike — att få sitta på troner och döma Israels tolv stammar? Och också nu hade han sagt att allt som var skrivet om honom hos profeterna, skulle uppfyllas. Och hade inte profeterna förutsagt Messias’ härliga regering? I ljuset av dessa tankar tycktes hans uttalanden om att han skulle förrådas, förföljas och dödas både svävande och dunkla. Vilka svårigheter som än skulle kunna komma att uppstå, trodde de att riket snart skulle upprättas.VP 540.3

Johannes, Sebedeus’ son, var en av de två första som hade följt Jesus. Han och hans bror Jakob var med i den första grupp som hade lämnat allt för att tjäna honom. Med glädje hade de lämnat hem och vänner för att kunna vara hos honom. De hade vandrat tillsammans med honom och talat med honom. De hade varit med honom i hemmets avskildhet och där människor hade samlats offentligt. Han hade stillat deras fruktan, räddat dem från faror, lindrat deras lidanden, tröstat dem i deras sorg och undervisat dem med tålamod och ömhet, till dess att de tycktes ha blivit ett med honom. I sin kärleks iver längtade de nu efter att få stå honom närmast i hans rike. Vid varje möjligt tillfälle tog Johannes sin plats närmast Frälsaren, och Jakob längtade efter att bli hedrad med en lika nära gemenskap med honom.VP 541.1