Godhet och rättvisa — inte offer

Mot dessa missförhållanden hade Jesus talat genom profeterna. Samuel hade sagt: “Menar du att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör Herrens röst? Nej, lydnad är bättre än det feta av vädurar.” Och när Jesaja i profetisk vision såg judarnas avfall vände han sig till dem som till härskare över Sodom och Gomorra: “Hören Herrens ord, I Sodomsfurstar, lyssna till vår Guds lag, du Gomorra-folk. Vad skall jag med edra många slaktoffer? säger Herren. Jag är mätt på brännoffer av vädurar och på gödkalvars fett, och till blod av tjurar och lamm och bockar har jag intet behag. När I kommen för att träda fram inför mitt ansikte, vem begär då av eder det, att mina förgårdar trampas ned?” “Tvån eder då, och renen eder. Skaffen edert onda väsende bort ifrån mina ögon. Hören upp att göra vad ont är. Lären att göra vad gott är, faren efter det rätt är, visen förtryckaren på bättre vägar, skaffen den faderlöse rätt, utfören änkans sak.” — 1 Sam. 15:22; Jes. 1:10-12, 16, 17.VP 583.1

Han som hade gett profeterna dessa visioner, upprepade nu varningen för sista gången. Som en uppfyllelse av profetian hade folket utropat Jesus till konung i Israel. Han hade godtagit deras hyllning och tagit emot utnämningen till konung. I denna egenskap måste han handla. Han visste att hans strävanden att reformera det fördärvade prästerskapet skulle vara förgäves. Ändå måste hans gärning utföras. För ett vantroget folk måste vittnesbördet om hans gudomliga uppgift klargöras.VP 583.2

Åter såg Jesus med genomträngande blick ut över den vanhelgade tempelförgården. Allas ögon vändes mot honom. Präster och rådsherrar, fariséer och icke-judar såg med förvåning och vördnadsfylld skräck på honom som stod framför dem i den himmelske Konungens majestät. Den gudomliga naturen lyste igenom den mänskliga och gav åt Jesus en värdighet och en glans som han aldrig tidigare hade visat. De som stod närmast honom drog sig så långt tillbaka som det var möjligt i folkmängden. Med undantag av några få av hans apostlar omkring honom, stod Frälsaren ensam. Alla ljud hade tystnat. Den djupa stillheten tycktes outhärdlig. Med en kraft som påverkade folket som en våldsam storm sade Jesus: “Det är skrivet. ‘Mitt hus skall kallas ett bönehus.’ Men I gören det till en rövarkula.” Hans röst ljöd som en basun genom templet. Det missnöje som hans ansikte gav uttryck för tycktes dem som en förtärande eld. Med auktoritet befallde han: “Tagen bort detta härifrån.” — Joh. 2:16.VP 584.1