Minnesfesten

“I den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd och tackade Gud och bröt det och sade: ‘Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.’ Sammalunda tog han ock kalken, efter måltiden, och sade: ‘Denna kalk är det nya förbundet, i mitt blod. Så ofta I dricken den, så gören detta till min åminnelse.’ Ty så ofta I äten detta bröd och dricken kalken, förkunnen I Herrens död, till dess han kommer.” - 1 Kor. 11:23-26.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 26:20-29; Markusevangeliet 14:17-25; Lukasevangeliet 22:14-23; Johannesevangeliet 13:18-30.VP 654.1

Jesus stod vid själva övergångspunkten mellan två gudstjänstsystem och dessas två stora fester. Han, Guds felfria lamm, skulle nu framställa sig själv som ett offer för synd. Därigenom skulle han göra slut på det system med avbildande symboler och ceremonier som under 4.000 år hade pekat fram mot hans död. Då han åt påskmåltiden tillsammans med sina apostlar, instiftade han i dess ställe den tjänst som skulle bli minnet av hans stora offer. Judarnas nationalfest skulle försvinna för all framtid. Den tjänst, som Jesus instiftade, skulle hans efterföljare fira i alla länder och under alla tider.VP 654.2

Påsken hade instiftats som en minnesfest över Israels befrielse från det egyptiska slaveriet. Gud hade sagt att när barnen år efter år frågade vad denna förordning betydde, skulle berättelsen därom upprepas. Så skulle denna sällsamma befrielse hållas levande i minnet hos alla. Herrens måltid var en förordning som gavs till minnet av den stora befrielse som är följden av Kristi död. Intill dess att han kommer för andra gången i makt och härlighet, skall denna förordning firas. Den är det medel som skall hålla hans stora gärning för oss levande i vårt minne.VP 654.3

Vid tiden för befrielsen från Egypten åt Israels folk påskmåltiden stående med ytterkläderna på och med stav i hand, färdiga för utvandringen. Det sätt på vilket de firade denna förordning överensstämde med det läge i vilket de befann sig, eftersom de just då skulle drivas ut ur egyptiernas land och börja en plågsam och farlig resa genom öknen. Men på Jesu tid hade förhållandena förändrats. De som det nu gällde, skulle inte kastas ut ur ett främmande land utan uppehålla sig i sitt eget land. I överensstämmelse med den vila som hade getts dem, intog folket nu påskmåltiden liggande. Kuddar lades ut runt bordet och på dessa låg gästerna vilande på den vänstra armen och med den högra handen fri att användas då de åt. I denna ställning kunde en gäst lägga sitt huvud på dens bröst som låg närmast bakom honom. Och fötterna som vilade på kuddens ytterkant kunde tvättas av någon som gick runt bordet utanför gästerna.VP 655.1