Getsemane

I sällskap med sina apostlar vandrade Frälsaren sakta mot Getsemane örtagård. Påskmånen lyste stor och full från en molnfri himmel. Pilgrimernas tältstad låg försänkt i tystnad.
Kapitlet bygger på Matteusevangeliet 26:36-56; Markusevangeliet 14:32-50; Lukasevangeliet 22:39-53; Johannesevangeliet 18:1-12.VP 685.1

Jesus hade allvarligt samtalat med apostlarna och undervisat dem, men då han närmade sig Getsemane blev han egendomligt tyst. Han hade ofta besökt denna plats för att meditera och bedja, men aldrig tidigare hade hans sinne varit så fullt av sorg som under denna sista natt i själskval. Under hela sitt liv på jorden hade han vandrat i ljuset av Guds närvaro. När han befann sig i strid med människor som var inspirerade av själve Satans anda, kunde han säga: “Han som har sänt mig är med mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.” — Joh. 8:29. Men nu tycktes han vara utestängd från Guds uppehållande närvaro. Nu räknades han bland överträdarna. Han måste bära den fallna mänsklighetens skuld. På honom som inte visste av synd, måste alla våra missgärningar läggas. Så fruktansvärd ser synden ut för honom och så stor är tyngden av den skuld han måste bära, att han frestas att frukta för att den för all framtid skall utestänga honom från Faderns kärlek. I känslan av hur fruktansvärd Guds vrede är mot överträdelsen, utbrister han: “Min själ är djupt bedrövad, ända till döds.”VP 685.2

Under det att de närmade sig Getsemane örtagård hade apostlarna lagt märke till den förändring som inträtt hos Mästaren. Aldrig tidigare hade de sett honom så fullständigt bedrövad och tyst. Efter hand som han fortsatte, blev denna egendomliga bedrövelse djupare och djupare. De vågade emellertid inte fråga honom om orsaken. Han vacklade, som om han var på väg att falla. Då de kom fram till örtagården, såg apostlarna sig ängsligt omkring efter den plats dit deras Mästare brukade dra sig tillbaka och där han skulle kunna få vila sig. Varje steg han nu tog, krävde stor ansträngning. Han stönade högt, som om han led under trycket av en fruktansvärd börda. Två gånger stödde hans följeslagare honom får att han inte skulle falla till marken.VP 685.3

Nära ingången till örtagården lämnade Jesus alla apostlarna med undantag av tre och uppmanade dem att bedja för sig själva och för honom. Tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes gick han bort till örtagårdens mer avskilda viloplatser. Dessa tre apostlar var Jesu mest förtrogna följeslagare. De hade sett hans härlighet på förklaringsberget. De hade sett Moses och Elias i samtal med honom. De hade hört rösten från himmelen. Under sin sista stora strid ville Jesus ha dem i sin närhet. De hade ofta tillbringat natten tillsammans med honom på denna undangömda plats. Efter en stund av vaka och bön kunde de vid sådana tillfällen sova ostörda en liten bit ifrån Mästaren, till dess han väckte dem på morgonen för att åter gå ut till arbetet. Men nu ville han att de skulle tillbringa natten tillsammans med honom i bön. Ändå kunde han inte stå ut med att ens de skulle bli vittne till den själsångest han skulle genomgå.VP 686.1

“Stannen kvar här”, sade han, “och vaken med mig!”VP 686.2

Han gick ett litet stycke bort ifrån dem, inte längre än att de både kunde se och höra honom, och föll utsträckt till marken. Han kände att han på grund av synden höll på att bli skild från sin Fader. Denna avgrund var så bred, så svart och så djup, att den kom hans inre att rygga tillbaka. Han fick inte använda sig av sin gudomliga makt för att undgå denna ångest. Som människa måste han lida följderna av människans synd. Som människa måste han uthärda Guds vrede mot överträdelsen.VP 686.3

Jesus befann sig nu i ett läge som var helt annorlunda än det han tidigare ständigt befunnit sig i. Hans lidande kan bäst beskrivas med profetens ord: “Svärd, upp mot min herde, mot den man som fick stå mig nära! säger Herren Sebaot.” — Sak. 13:7. Som den syndiga människans ställföreträdare och garant led Jesus under den gudomliga rättvisan. Han såg vad denna rättvisa innebar. Hittills hade han varit en förebedjare för andra. Nu längtade han själv efter att ha en förebedjare.VP 686.4

Då Jesus kände att hans gemenskap med Fadern hade brutits, fruktade han för att han i sin mänskliga natur inte skulle kunna hålla ut i den förestående kampen med mörkrets makter. I frestelsens öken hade människosläktets öde stått på spel. Den gången avgick Jesus med segern. Nu hade frestaren kommit för att utkämpa den sista, fruktansvärda striden. För denna hade Jesus förberett sig under alla de tre år som han hade arbetat. Allt stod på spel för Frestaren. Om han misslyckades här, var det förbi med hans hopp om herraväldet. Världens riken skulle till sist tillfalla Jesus och han själv skulle bli störtad och utkastad. Men om Jesus kunde övervinnas, skulle jorden bli Satans rike. Människosläktet skulle för all framtid stå under hans makt. När Jesus tänkte på vad stridens utgång kunde bli, fylldes hans själ med rädsla för en skilsmässa från Gud. Satan sade till honom att om han ginge i borgen för en syndig värld, skulle skilsmässan bli evig. Han skulle bli till ett med Satans rike och aldrig mer kunna bli till ett med Gud.VP 687.1