Avvaktan under tystnad

Guds oskyldige Son hängde på ett kors. Hans kropp var sargad av gisselslag. Hans händer, som så ofta räckts ut för att välsigna, var nu fastspikade vid korset. Hans fötter, som trampat otaliga steg för att utföra kärlekens tjänster, var fastspikade vid samma kors. Detta konungsliga huvud var sargat av törnekronan. Dessa darrande läppar formades till ett fasans rop. Allt som han uthärdade — blodsdropparna som flöt ned från hans panna, hans händer och hans fötter, den plåga som sargade hans kropp och den ohyggliga ångest som fyllde hans själ, då Faderns ansikte doldes — talar till varje människa och förklarar: det var för dig Guds Son samtyckte till att bära denna syndens börda. Det var för dig han bröt dödens välde och öppnade paradisets portar. Han, som stillade de vreda vågorna och vandrade fram på det stormupprörda vattnet, han som kom demoner att darra och sjukdom att fly, som öppnade de blindas ögon och återkallade de döda till liv, ger sig själv att offras på ett kors och detta av kärlek till dig. Han som bär världens synd uthärdar den gudomliga rättvisans vrede och blir för din skull till synd. Under tystnad avvaktar åskådarna slutet på denna fruktansvärda scen. Solen lyser fram, men korset är ännu inhöljt i mörker. Präster och rådsherrar ser ned mot Jerusalem. De ser att det täta mörkret har lägrat sig över staden och över Judaslätten. Rättfärdighetens sol och världens ljus drog sina strålar tillbaka från den en gång så benådade staden Jerusalem. De skarpa blixtarna av Guds vrede var riktade mot den ödesmärkta staden.VP 760.2

Plötsligt lättade mörkret runt korset. I klara, trumpetliknande toner hördes en röst, som tycktes återljuda i hela skapelsen, då Jesus ropade: “Det är fullbordat.” “Fader, i dina händer befaller jag min ande.” Ett ljus omgav korset. Frälsarens ansikte upplystes av en härlighet lik solens. Sedan böjde han ned huvudet mot bröstet och dog.VP 761.1