Särskilt till Petrus

Säg till hans lärjungar, och särskilt till Petrus att han har gått före er till Galiléen, där skall ni få träffa honom. Alla apostlarna hade övergett Jesus, och kallelsen att få träffa honom på nytt omfattar dem alla. Han har inte förkastat dem. Då Maria från Magdala berättade för dem att hon hade sett Herren, upprepade hon uppmaningen till dem att samlas i Galiléen. Och ytterligare en tredje gång sändes budskapet till dem. Efter det att Jesus hade farit upp till Fadern visade han sig för de andra kvinnorna och sade: “Hell eder! Och de gingo fram och fattade om hans fötter och tillbådo honom. Då sade Jesus till dem: ‘Frukten icke; gån åstad och omtalen detta för mina bröder, på det att de må gå till Galiléen; där skola de få se mig ’.”VP 797.2

Det första som Jesus gjorde på jorden efter det att han hade uppstått, var att övertyga apostlarna om sin oförändrade kärlek och medkännande omsorg om dem. För att ge dem bevis på att han var deras levande Frälsare, att han hade brutit gravens bojor och att fienden inte längre kunde hålla honom kvar i döden och för att uppenbara att han hade samma kärleksfulla sinne som då han var hos dem som deras älskade lärare, visade han sig för dem gång på gång. Han ville knyta kärlekens band än fastare omkring dem. Gå och säg till mina bröder, sade han, att de skall möta mig i Galiléen.VP 797.3

Då de hörde uppmaningen att träffas, som gavs så bestämt, började apostlarna tänka på Jesu ord till dem då han förutsade sin uppståndelse. Men inte ens nu gladde de sig. De kunde inte frigöra sig från sina tvivel och sin förvirring. Inte ens när kvinnorna förklarade att de hade sett Herren, kunde apostlarna tro det. De trodde att de varit offer för en illusion.VP 798.1

De upprepade ofta dessa ord: “Vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel.” Ensamma och förtvivlade erinrade de sig hans ord: “Om man gör så med det friska trädet, vad skall icke då ske med det torra!” — Luk. 24:21; 23:31. De samlades uppe i det rum där de ätit påskmåltiden, eftersom de visste att deras älskade lärares öde kunde bli deras när som helst.VP 798.2

Och hela tiden kunde de ha glatt sig åt att veta att Frälsaren hade uppstått. I örtagården hade Maria stått gråtande då Jesus stod nära intill henne. Hennes ögon var så förblindade av tårar, att hon inte kunde urskilja honom. Och apostlarnas sinnen var så fulla av sorg att de inte kunde tro ängelns budskap eller Jesu egna ord.VP 798.3

Hur många är det inte som alltjämt handlar på samma sätt som apostlarna. Hur många är det inte som upprepar Marias desperata rop: “De har tagit bort Herren . . . och vi vet inte var de har lagt honom!” Till hur många kunde inte Frälsarens ord upprepas: “Varför gråter du? Vem söker du?” Han är nära dem, men deras av tårar förblindade ögon urskiljer honom inte. Han talar till dem, men de förstår det inte.VP 798.4

Ack, om det böjda huvudet kunde lyftas. Om ögonen kunde öppna sig, så att de såge honom och öronen kunde lyssna till hans röst! “Och gån så åstad med hast, och sägen till hans lärjungar att han är uppstånden från de döda.” Be dem inte att se på Josefs nya grav, som var stängd med en stor sten och förseglad med romerskt sigill. Kristus är inte där. Se inte på den tomma graven! Sörj inte som de som är utan hopp och utan hjälp! Jesus lever, och eftersom han lever, skall också vi leva. Låt den glada sången ljuda från tacksamma sinnen och från läppar som berörts av helig eld: Kristus är uppstånden! Han lever för att bedja för oss. Grip detta hopp, så kommer det att bevara dig som ett säkert och pålitligt ankare! Tro, så skall du få se Guds härlighet!VP 798.5