En kraft, osynlig som vinden

Nikodemns var alltjämt förvirrad. Jesus använde nu vinden för att illustrera vad han menade: “Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet icke varifrån den kommer, eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.” — Joh. 3:8. Man hör vinden i trädets grenar, man hör hur den prasslar bland blommor och blad, men den är osynlig och ingen vet varifrån den kommer eller vart den går. Så är det också med den helige Andes verk i våra sinnen. Det kan lika litet förklaras som vindens rörelse. Vi kan kanske inte uppge platsen och tiden för eller de olika stegen i omvändelseverket, men det bevisar inte att vi inte är omvända. Genom en kraft som är lika osynlig som vinden, verkar Kristus i oss. Då och då, kanske omedvetet för oss själva, får vi intryck som bidrar till att föra oss till Kristus. Kanske vi tar emot dem genom att betrakta honom eller genom att läsa Bibeln eller genom att höra förkunnelsen från någon förkunnare. Helt plötsligt kan vi då, när Anden mera direkt vädjar till oss, med glädje ta emot Kristus. Av många kallas detta en plötslig omvändelse, men det är följden av Guds Andes ofta upprepande och bevekande maningar, en tålig och ofta långt utdragen process.VP 160.1

Även om vinden i sig själv är osynlig är dess verkan både iakttagbar och känd. Så uppenbaras även den helige Andes verk i varje handling hos dem som upplevt hans frälsande makt. När Guds Ande tar oss i besittning förvandlas hela livet. Syndiga tankar jagas på flykten, onda handlingar avvisas. Kärlek, ödmjukhet och frid intar vredens, avundsjukans och stridslystnadens plats. Sorg byts ut mot glädje och ansiktet återspeglar det himmelska ljuset. Ingen ser den hand som lyfter bördan eller iakttar det ljus som kommer ned från den eviga världen. Välsignelsen kommer när vi överlämnar oss åt Gud i tro. Då skapar den kraft som ingen människa kan se, en ny skapelse till Guds avbild.VP 160.2

Det är omöjligt för människans begränsade sinne att fullt förstå återlösningens verk. Dess hemlighet övergår mänsklig kunskap, men ändå kommer den som övergår från döden till livet att veta att det är en gudomlig verklighet. Återlösningens början kan vi genom personlig erfarenhet känna redan här. Dess resultat sträcker sig genom alla tidsåldrar. Under det att Jesus talade, trängde några glimtar av sanningen in i Nikodemus’ sinne. Den helige Andes betvingande och bevekande inflytande utförde sitt verk i honom. Ändå förstod han inte helt Frälsarens ord. Han hade inte stannat så mycket inför den nya födelsens nödvändighet som inför sättet för dess tillkomst. Undrande sade han därför: “‘Huru kan detta ske?’” — Joh. 3:9.VP 161.1

“Är du Israels lärare och förstår icke detta?”, frågade Jesus. — Joh. 3:10. Den till vilket folkets religiösa undervisning hade anförtrotts borde faktiskt inte vara okunnig om så viktiga förhållanden. Jesu ord innefattade en så mild förebråelse att Nikodemus i stället för att känna sig irriterad över sanningens tydliga ord, borde ha haft en mycket anspråkslös uppfattning om sig själv på grund av sin andliga okunnighet. Men Jesus talade med så högtidlig värdighet och både blick och röst vittnade om en kärlek så uppriktig, att Nikodemus inte kände sig kränkt när han insåg sitt förödmjukande tillstånd.VP 161.2

Men då Jesus förklarade att hans mission på jorden var att upprätta ett andligt rike i stället för ett världsligt, kände sig hans besökare besvärad. Då Jesus såg detta tillade han: “Tron I icke, när jag talar till eder om jordiska ting, huru skolen I då kunna tro, om jag talar till eder om himmelska ting?” — Joh. 3:12. Om Nikodemus inte kunde ta emot Jesu undervisning för att belysa nådens verk i sinnet hur skulle han då kunna fatta det himmelska rikets natur. När han inte kunde förstå av vilket slag Jesu uppdrag var på jorden, hur skulle han då kunna förstå hans funktion i himmelen.VP 161.3

De judar som Jesus hade drivit ut ur templet påstod att de var Abrahams ättlingar, men de flydde bort från Frälsarens närhet, därför att de inte kunde uthärda Guds härlighet som uppenbarades genom honom. Därigenom bevisade de att Guds nåd inte hade fått göra dem lämpliga till att ta del i den heliga tjänsten i templet. De var ivriga att upprätthålla ett sken av helighet samtidigt som de försummade sinnets och själens helgelse. Samtidigt som de höll strängt på lagens bokstav överträdde de ständigt dess anda. Deras stora behov var just den förändring som Kristus hade försökt förklara för Nikodemus, en ny moralisk födelse, en rening från synd och en förnyelse av kunskapen och helgelsen.VP 161.4