En utbredd längtan

Vid denna tidpunkt började de ioke-judiska religionerna att förlora sin makt över folken. Människorna hade tröttnat på praktfulla parader och fabler. De längtade efter en religion som kunde tillfredsställa sinnet. Samtidigt som sanningens ljus såg ut att helt ha försvunnit från människorna, fanns det sådana som sökte efter kunskap och som gripits av förvirring och sorg. De törstade efter kunskap om den levande Guden, efter en försäkran om ett liv på andra sidan graven.Vn 30.2

Efter hand som judarna hade övergett Gud, hade deras tro fördunklats. Hoppet hade nästan dött ut. Inget ljus kastades över framtiden. Profeternas ord hade inte blivit förstådda. För den stora massan av folket var döden ett fruktat mysterium. Bakom den fanns endast ovisshet och mörker. Det var inte bara mödrarnas jämmerrop i Betlehem, utan det samfällda ropet från mänskligheten, som genom århundraden nådde fram till profeten, den röst som hördes i Rama, »gråt och mycken jämmer; det var Rakel som begrät sina barn, och hon ville icke låta trösta sig, eftersom de icke mer voro till”. (Matt. 2:18.) I dödens natt och skugga satt människor utan tröst. Med längtansfull blick såg de framåt mot Befriaren, då mörkret skulle fördrivas och framtidens hemlighet avslöjas.Vn 30.3

Utanför den judiska nationen fanns människor som förutsade en gudomlig lärares ankomst. Dessa människor sökte sanningen. De fick del av inspirationens ande. En efter en hade dessa lärare uppstått såsom stjärnor på den mörknande himlen. Deras profetiska ord hade tänt hoppet hos tusentals människor över hela världen.Vn 30.4

Under århundraden hade skrifterna varit översatta till grekiska, som då talades över hela det romerska riket. Judarna fanns skingrade överallt. Deras förväntan om Messias’ ankomst delades i viss utsträckning av de övriga folken. Bland dem som judarna betraktade som gudlösa fanns människor som hade en bättre förståelse för de bibliska profetiorna om Messias, än Israels lärare själva hade. Det fanns några som hoppades på hans ankomst såsom befriare från synd. Filosofer försökte tränga in i det hebreiska samhällssystemets mys-terier. Judarnas skenhelighet hindrade emellertid ljusets utbredande. I sin fasta föresats att upprätthålla skiljemuren mellan dem själva och andra nationer, var de ovilliga att låta de andra folken få del av den kunskap de ännu ägde om innebörden i den symboliska gudstjänsten. Den sanne tolkaren måste komma. Den som alla dessa förebilder pekade fram emot, måste förklara deras betydelse.Vn 31.1

Genom naturen, genom förebilder och symboler och genom patriarker och profeter hade Gud talat till världen. Denna undervisning måste förmedlas till människor på människors språk. Han som var »förbundets ängel” måste tala. Hans röst måste höras i hans tempel. Kristus måste komma för att tala på ett sätt som skulle bli klart och tydligt förstått. Han som var sanningens ursprung, måste skilja det som uppenbarats, från människors tolkningar som hade förtagit dess effekt. Guds rikes grundprinciper och återlösningsplanen måste bli klart definierade. Gamla testamentets undervisning måste i sin fullhet göras tillgänglig för människorna.Vn 31.2

Bland judarna fanns alltjämt trogna människor, nya generationer av släktled genom vilka kunskapen om Gud hade blivit bevarad. Dessa hoppades alltjämt på det löfte som getts till fäderna. De styrkte sin tro genom att hålla fast vid den försäkran som gavs åt Moses: »En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna til1 i allt vad han talar till eder.” Vidare läste de om hur Herren skulle smörja någon »till att förkunna glädjens budskap för de ödmjuka; . . . till att läka dem som hava ett förkrossat hjärta, till att predika frihet för de fångna» och för »att predika ett nådens år ifrån Herren». De läste om hur han skulle grunda »rätten på jorden» och hur det sades om honom »folken skola vandra i ditt ljus och konungarna i glansen som går upp över dig”. (Apg. 3:22; Jes. 61:1, 2; 42:4; 60:3.)Vn 31.3

Jakobs ord på dödsbädden fyllde dem med hopp: »Spiran skall icke vika ifrån Juda, icke härskarstaven ifrån hans fotter, till dess han kommer till Silo.” — 1 Mos. 49:10. Israels av-tagande makt vittnade om att Messias’ ankomst var nära. Daniels profetia skildrar hans härliga regering över ett rike som skulle efterträda alla jordiska riken och som enligt profetens ord skulle »bestå evinnerligen”. (Dan. 2:44.) Samtidigt som endast ett fåtal förstod den egentliga innebörden i Jesu uppdrag, rådde en vitt utbredd förväntan om en mäktig furste som skulle upprätta sitt rike i Israel och komma som en befriare för nationen.Vn 32.1

Tiden var inne. Mänskligheten, som på grund av överträdelse under långa tidsåldrar blivit mer och mer degenererad, hade gjort Återlösarens ankomst nödvändig. Satan hade arbetat för att göra klyftan mellan jorden och himmelen oöverstiglig. Genom sina lögner hade han gjort människorna allt fräckare i sin synd. Hans mål var att uttömma Guds barmhärtighet och att utsläcka hans kärlek till människorna, så att Gud skulle överlämna världen till honom som hans besittning.Vn 32.2

Satan försökte hålla kunskapen om Gud borta från människorna och vända deras uppmärksamhet bort från Guds tempel, så att han skulle kunna upprätta ett eget rike. Det såg ut som om hans kamp om herraväldet nästan fullständigt hade lyckats. Visserligen var det sant, att Gud hade sina redskap i varje generation. Till ooh med bland de andra folken fanns det människor, genom vilka Jesus verkade för att lyfta folket upp ur synd och förfall. Men dessa människor föraktades och hatades. Många av dem drabbades av våldsam död. Den mörka skugga som Satan hade kastat över världen, blev tätare och tätare.Vn 32.3

Med hjälp av tillbedjan av andra gudar hade Satan under århundraden lett människorna bort från Gud. Sin största triumf hade han emellertid vunnit genom att förvanska Israels tro. Genom att meditera inför och tillbedja föremål som de själva hade konstruerat, hade de andra folken kommit bort från kunskapen om Gud och blivit mer och mer degenererade. Så var också förhållandet i Israel. Principen att en människa kan frälsa sig själv genom egna ansträngningar låg till grund för alla andra religioner. Detta hade nu också blivit den ledande principen i den judiska religionen. Det var Satan som hade inplanterat denna princip. Varhelst den hyllas har människorna inte längre någon barriär mot synden.Vn 32.4

Budskapet om frälsning förkunnas för människor genom människor. Men judarna hade sökt tillvälla sig ensamrätt till den sanning som är evigt liv. De hade lagt upp förråd av det »levande mannat» och det hade blivit förstört. Den religion som de sökte behålla för sig själva, hade blivit till anstöt. De berövade Gud hans ära och svek världen genom ett förfalskat evangelium. De hade vägrat att överlåta sig själva åt Gud för världens frälsning. De blev Satans redskap till dess ödeläggelse.Vn 33.1