I felaktig belysning

Det folk som Gud hade kallat att vara sanningens stöd och grundval, hade blivit Satans representanter. De utförde den gärning som han ville att de skulle utföra, i det att de följde en kurs som ställde Guds väsen och egenskaper i felaktig belysning och fick världen att betrakta Gud som en tyrann. Inte ens de präster som förrättade tjänsten i templet, förstod betydelsen av den tjänst de utförde. De hade upphört att se förbi det system som rådde och bort mot det som symbolerna förebådade. När de frambar offren var de aktörer i ett skådespel. De förhållningsregler som Gud själv hade fastställt, blev ett medel för att förblinda förnuftet och förhärda sinnet. Gud kunde inte göra mer för människorna genom dessa kana-ler. Hela systemet måste därför avskaffas.Vn 33.2

Syndens bedrägeri hade nått sin höjdpunkt. Alla medel för att fördärva människans sinne hade satts i verksamhet. När Guds Son såg ut över världen, såg han lidande och armod. Det väckte medkänsla hos honom, när han såg hur människorna hade blivit offer för Satans grymhet. Han såg med förbar- mande på dem som blev fördärvade, mördade och som gick förlorade. De hade valt en härskare som kedjade dem vid sin vagn som fångar. Förvirrade och förförda gick de i en dyster procession mot evigt fördärv, mot en död i vilken det inte fanns något hopp om liv, mot en natt som inte efterföljdes av någon morgon. Sataniska makter hade tagit sin boning i människorna. Människors kroppar, som hade varit avsedda att vara Guds boning, hade blivit en bostad för demoner. Människornas sinnen, nerver, känslor och organ påverkades av övernaturliga makter till de skamligaste utsvävningar. Till och med demonernas prägel kom till uttryck i människors ansikten och återspeglade andan hos de ondskans demoner av vilka de var besatta. Sådan var den situation världens Återlösare betraktade. Detta var det tragiska skådespel som den gudomliga renheten ställdes inför.Vn 33.3

Synden hade blivit vetenskap. Lasten hade helgats som en del av religionen. Upproret hade sänt sina rötter djupt ner i människors sinnen, och deras fiendskap mot himmelen var ytterligt våldsam. Genom hela universum blev det uppenbart, att utan Gud kunde mänskligheten inte räddas. Ett nytt element av liv och kraft måste inplantas av Honom som skapat världen.Vn 34.1

Med spänt intresse hade de syndfria världarna följt utvecklingen, för att se om Gud skulle resa sig och utplåna jordens inbyggare. Och om Gud gjorde detta, var Satan beredd att genomföra sin plan och tillförsäkra sig de himmelska väsendenas trohet. Han hade förklarat att Guds styrelsesätt gjorde förlåtelse omöjlig. Om världen hade förgjorts, skulle Satan ha påstått att hans anklagelser hade visat sig vara riktiga. Han var beredd att lägga skulden på Gud och att utsträcka sitt uppror till andra världar. Men i stället för att ödelägga världen sände Gud sin Son för att frälsa den. Även om sedefördärv och trots rådde överallt i denna fientliga provins, hade en utväg beretts för dess återupprättande. Just i den kritiska stund, då det såg ut som om Satan var på väg att segra, kom Guds Son med budskapet om gudomlig nåd. I varje tidsålder och vid varje enskilt tillfälle hade Guds kärlek till det fallna människosläkten gjort sig gällande. Trots människornas avfällighet hade barmhärtigheten hela tiden varit klart urskiljbar. Och da tiden var inne, förhärligades Gudomen ge nom utgjutandet av en läkande nåd över världen, en ström som aldrig skulle kunna hindras eller fördröjas, förrän frälsningsplanen var fullbordad.Vn 34.2

Då Satan fröjdade sig över, att han hade kunnat förvanska Guds bild i människornas sinnen, kom Jesus för att i människan återupprätta hennes Skapares bild. Ingen annan än Kristus kan förnya den karaktär som blivit raserad av synden. Han kom för att fördriva de onda andar som hade behärskat viljan. Han kom för att lyfta oss upp ur stoftet, för att omvandla den fördärvade karaktären till sitt gudomliga väsens avbild och för att försköna den med sin egen härlighet.Vn 35.1