Nu ingen tid för fasta och sorg

Det var en ljus bild Jesu ord hade målat för dem, men över den lag en tung skugga som bara han själv kunde se. »Men den tid skall komma», sade han, »då brudgummen tages ifrån dem och da skola de fasta.» När apostlarna skulle få se sin Herre förrådd och korsfäst, skulle de sörja och fasta. I sina sista ord till dem i påskmåltidsrummet sade han: “‘En liten tid, och I sen mig icke; och åter en liten tid, och I fan se mig.’ Sannerligen, sannerligen säger jag eder: I skolen komma att gråta och jämra eder, men världen skall glädja sig; I skolen bliva bedrövade, men eder bedrövelse skall vändas i glädje.” — Joh. 16:19, 20.Vn 268.4

När han en gång uppstod från graven, skulle deras sorg vändas i glädje. Efter sin himmelsfärd skulle han personligen vara frånvarande, men genom »Hjälparen» skulle han alltjämt vara hos dem och de skulle inte använda sin tid till att sörja. Detta var däremot vad Satan ville. Han ville att de skulle ge världen intrycket, att de hade blivit bedragna och besvikna. I stället skulle de i tro se upp till helgedomen därovan, där Jesus utförde sin tjänst för dem. De skulle öppna sina sinnen för den helige Ande, hans representant, och glädja sig i ljuset av hans närvaro. Men det skulle komma dagar av frestelser och prövningar, då de skulle komma i konflikt med denna världs härskare och med ledarna för mörkrets rike. När Jesus inte personligen kunde vara hos dem och de inte kunde se »Hjälparen”, då skulle det passa dem bättre att fasta.Vn 269.1

Fariséerna försökte höja sig själva genom sitt stränga iakt-tagande av yttre former, men deras sinnen var fyllda av av-undsjuka och stridslystnad. »Se», säger Bibeln, »I hållen eder fasta med kiv och split, med hugg och slag av gudlösa nävar. I hållen icke mer fasta på sådant sätt, att I kunnen göra eder röst hörd i höjden. Skulle detta vara en fasta, sådan som jag vill hava? Skulle detta vara en rätt späkningsdag? Att man hänger med huvudet såsom ett sävstrå och sätter sig i säck och aska, vill du kalla sådant att hålla fasta, att fira en dag till Herrens behag.» — Jes. 58:4, 5.Vn 269.2

Den sanna fastan är inte bara en formell ceremoni. Bibeln skildrar den fasta som Gud har valt — »att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok», att du »delar med dig av din nödtorft åt den hungrige och mättar den som är i betryck». (Jes. 58: 6, 10.) Här framhålls just andan och karaktären i Jesu arbete. Hela hans liv var för honom själv en uppoffring för att frälsa världen. Vare sig han fastade i frestelsens öken eller han åt tillsammans med tulltjänstemännen vid festen hos Matteus, offrade han sitt liv för att återlösa de förlorade. Det är inte i tom sorg, inte i blott och bart kroppslig förödmjukelse och en mångfald av offer, som den sanna självförsakelsens anda läggs i dagen. Den visar sig i att vi uppger det egna jaget och går in i villig tjänst för Gud och människor.Vn 269.3