Förstlingsgåvan

Omkring fyrtio dagar efter Jesu födelse tog Josef och Maria honom med sig till Jerusalem för att bära fram honom inför Herren och för att frambära offer. Detta stod i överensstämmelse med den judiska lagen. Som människornas ställföreträdare måste Jesus rätta sig efter lagen i alla dess detaljer. Han hade redan varit underkastad bestämmelser om omskärelse som en bekräftelse på hans laglydnad.Vn 41.1

Som offer för barnets mor krävde lagen ett årsgammalt lamm som brännoffer och en ung duva eller en turturduva som syndoffer. Men lagen föreskrev också att om föräldrarna var för fattiga för att kunna offra ett lamm, skulle ett par turturduvor eller två unga duvor, den ena till brännoffer och den andra till syndoffer, bli godtagna.Vn 41.2

De offer som frambars inför Herren, skulle vara helt felfria. Dessa offer var förebilder på Jesus. Detta gör det klart att Jesus själv var fri från kroppsliga fel. Han var »ett felfritt lamm utan fläck», (1 Petr. 1:19). Hans kroppsbyggnad vanställdes inte av något kroppsfel. Hans kropp var frisk och stark. Under hela sitt liv levde han i överensstämmelse med naturens lagar. Fysiskt såväl som andligt var han ett exempel på vad Gud avsåg att alla människor genom lydnad mot hans lagar skulle vara.Vn 41.3

Invigningen av den förstfödde hade sitt ursprung från uråldrig tid. Gud hade lovat att ge himmelens Förstfödde för att frälsa syndare. Denna gåva skulle erkännas i varje familj genom invigningen av den förstfödde sonen. Han skulle helgas till prästämbetet såsom en Kristi representant för människorna.Vn 41.4

Vid Israels befrielse från Egypten återinfördes bestämmelsen om den förstföddes invigning. Medan Israel befann sig i fångenskap hos egyptierna, befallde Herren Moses att gå till Farao, konungen i Egypten och säga: »Så säger Herren: Israel är min förstfödde son, och jag har sagt till dig: ‘Släpp min son, så att han kan hålla gudstjänst åt mig.’ Men du har icke velat släppa honom. Därför skall jag nu dräpa din förstfödde son.» — 2 Mos. 4:22, 23.Vn 42.1

Moses framförde detta budskap, men den stolte konungens svar var: »Vem är Herren, eftersom jag på hans befallning skulle släppa Israel? Jag vet ioke av Herren och vill ej heller släppa Israel.” — 2 Mos. 5:2. Herren verkade för sitt folk genom tecken och under och sände fruktansvärda straffdomar över Farao. Till sist fick ödeläggelsens ängel befallning om att döda allt förstfött bland människor och djur hos egyptierna. För att israeliterna skulle bli skonade blev de tillsagda, att de skulle stryka blodet av ett slaktat lamm på sina dörrposter. Varje hus skulle märkas med blodet, så att ängeln, när han kom för att fullgöra sitt dödsbringande uppdrag, skulle kunna gå förbi israeliternas hem.Vn 42.2

Efter att ha sänt denna straffdom över Egypten, sade Herren till Moses: »Helga åt mig allt förstfött... evad det är människor eller boskap; mig tillhör det.» »På den dag då jag slog allt förstfött i Egyptens land, helgade jag åt mig allt förstfött i Israel, såväl människor som boskap. Mig skola de tillhöra. Jag är Herren.” — 2 Mos. 13:2; 4 Mos. 3:13. Efter det att tjänsten i tabernaklet blev införd, utvalde Herren Levi stam att göra tjänst i helgedomen, i stället för de förstfödda i hela Israel. Men de förstfödda skulle alltjämt betraktas som Herrens egendom och skulle friköpas för en lösesumma.Vn 42.3

Detta gjorde lagen om frambärandet av det förstfödda särskilt betydelsefull. Samtidigt som den var ett minnesmärke över befriandet av Israels folk genom Herrens väldiga makt, var den en förebild på en större befrielse som skulle utföras av Guds enfödde Son. Liksom blodet som ströks på dörrpos-terna, hade räddat det förstfödda i Israel, så skulle Kristi blod ha makt att frälsa världen.Vn 42.4

Vilken betydelse låg det då däri att Jesus blev framburen i templet? Prästerna kunde inte förstå symboliken. De kunde inte tolka hemligheten som låg i den. Frambärandet av nyfödda var en vanlig händelse. Dag efter dag tog prästen emot lösepengarna för små barn som frambars inför Herren. Dag efter dag utförde han sin rutinmässiga gärning ooh ägnade sällan någon uppmärksamhet åt föräldrar eller barn, med mindre han hos föräldrarna såg ett eller annat som kunde tyda på rikedom eller hög rang. Josef och Maria var fattiga. Då de kom med sitt barn, såg prästen bara en man och en kvinna, klädda som galiléerna i sin enkla dräkt. Det fanns inte någonting i deras utseende som tilldrog sig uppmärksamhet. Deras offer var bara de fattigas offer.Vn 42.5