Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    Härlighetens konung

    Prästen gick igenom ceremonin i kraft av sin officiella ställning. Han tog barnet i sina armar och höll det framför altaret. Efter det att han gett det tillbaka till modern, skrev han namnet Jesus i de förstföddas register. Föga anade han, att barnet som låg i hans armar, var himmelens Majestät, härlighetens Konung. Det föll inte prästen in att detta lilla barn var den om vilken Moses hade skrivit: »En profet skall Herren Gud låta uppstå åt eder, av edra bröder, en som är mig lik; honom skolen I lyssna till i allt vad han talar till eder.” — Apg. 3:22. Han förstod inte att detta lilla barn var den, vars härlighet Moses hade bett om att få se. Men en som var större än Moses låg i prästens armar. Och då han skrev in barnets namn, skrev han namnet på Honom som var underlaget för hela det judiska gudstjänstsystemet. Detta namn skulle bli dess dödsdom, eftersom offersystemet som symbol snart skulle ha fullgjort sin uppgift. Förebilden hade nästan nått sin motbild, skuggan sin verklighet.Vn 43.1

    Härligheten hade vikit från helgedomen, men i barnet från Betlehem låg den härlighet dold, inför vilken änglar böjer sig. Detta omedvetna barn var den utlovade »kvinnans säd”, mot vilken det första altaret vid Edens portar pekade. Detta var Silo, den som ger frid. Det var han som för Moses förklarat sig vara JAG ÄR. Det var han som i molnstoden och eldstoden hade varit Israels ledare. Det var han som profeterna länge hade förutsagt. Han var alla folks längtan, Davids rotskott och ätt, den klara morgonstjärnan. Detta hjälplösa lilla barns namn, inskrivet i Israels rullor och därigenom förklarat som vår broder, var den fallna mänsklighetens hopp. Barnet, för vilket lösepengarna betalades, var den som skulle betala lösesumman för hela världens synder. Han var den sanne, store »översteprästen över Guds hus” huvudmannen för »ett oförgängligt prästadöme» förebedjaren »på Majestätets högra sida i höjden”. (Hebr. 10:21; 7:24; 1:3.)Vn 43.2

    Andliga ting måste bedömas efter andliga normer. I templet blev Guds Son invigd för det uppdrag som han kommit för att utföra. Prästen såg på honom som han såg på vilket annat barn som helst. Men även om han varken såg eller kände något ovanligt, blev Guds gåva, då han gav sin Son till världen, ändå uppmärksammad. Detta tillfälle gick inte förbi utan att någon uppmärksammade Jesus. »I Jerusalem levde då en man, vid namn Simeon, en rättfärdig och from man, som väntade på Israels tröst; och helig ande var över honom. Och av den helige Ande hade han fått den uppenbarelsen att han icke skulle se döden, förrän han hade fått se Herrens Smorde.»Vn 44.1

    I det att Simeon kommer in i templet, ser han en familj bära fram sin förstfödde son inför prästen. Deras utseende vittnar om fattigdom, men Simeon förstår Andens maning. Han får ett starkt intryok av att det lilla barn som här bärs fram inför Herren, är »Israels tröst», den som han hade läng-tat efter att få se. Inför den förvånade prästen ser Simeon ut som en man i hänryckning. Barnet ges tillbaka till Maria. Simeon tar det i sina armar och frambär det inför Gud, medan en glädje som han aldrig tidigare har känt, tränger in i hans sinne. I det att han lyfter den nyfödde Frälsaren upp mot himmelen, säger han: »Herre, nu låter du din tjänare fara hädan i frid, efter ditt ord, ty mina ögon hava sett din frälsning, vilken du har berett till att skådas av alla folk: ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna, och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel.»Vn 44.2

    Profetians Ande vilade över denne Guds man. Under det att Josef och Maria stod bredvid och undrade över hans ord, välsignade han dem och sade till Maria: »Se, denne är satt till fall eller upprättelse för många i Israel, och till ett tecken som skall bliva motsagt. Ja, också genom din själ skall ett svärd gå. Så skola många hjärtans tankar bliva uppenbara.»Vn 44.3

    Även Hanna, en profetissa, kom och bekräftade Simeons vittnesbörd angående Jesus. Under det att Simeon talade, upplystes hennes ansikte av Guds härlighet och hon tackade Gud för att det blivit henne förunnat att få se Kristus, Herren.Vn 45.1

    Dessa ödmjuka gudstillbedjare hade inte studerat profetiorna förgäves. Men de som innehade ämbeten som rådsherrar och präster i Israel, vandrade inte på Herrens vägar. Deras ögon var inte öppna, så att de kunde se livets ljus.Vn 45.2

    Så är det alltjämt. Händelser som hela himmelens uppmärksamhet samlar sig omkring, blir ouppmärksammade. Re-ligiösa ledare och tillbedjare i Guds hus lägger inte märke till att de inträffar. Människor erkänner Kristus i historien, samtidigt som de vänder sig bort från den levande Kristus. Kristus framträder idag i sin vädjan om självuppoffring i de fattiga och lidande, som vädjar om hjälp och i den rättfärdiga sak som inbegriper armod, försakelse och förödmjukelse. Ändå tar man idag inte emot honom med större beredvillighet, än man tog emot honom för 1900 år sedan.Vn 45.3

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents