Deras situation ofta vår

Hur ofta är inte apostlarnas situation vår egen. När frestelsens stormar rasar och den flammande blixten ljungar och när Vågorna vräker sig över oss, kämpar vi i stormen ensamma och glömmer att det finns en som kan hjälpa oss. Vi förtröstar på vår egen kraft tills allt hopp är ute och vi är nära att förgås. Då först tänker vi på Jesus. Och om vi ropar till honom om frälsning, skall han inte lämna oss utan ge oss den hjälp vi behöver. Varken på land eller hav har vi något att frukta, om vi bara har Jesus i våra tankar. En levande tro på Frälsaren skall stilla vågorna på livets hav, och han skall rädda oss ur faran på det sätt som han finner för gott.Vn 334.2

Det finns också en annan andlig lärdom i detta underverk då stormen stillades. Varje mänsklig erfarenhet kan bekräfta riktigheten av Bibelns ord: »De ogudaktiga äro som ett upprört hav, ett som icke kan vara stilla, ... De ogudaktiga hava ingen frid, säger min Gud.» — Jes. 57:20,21. Synden har tagit ifrån oss vår frid. Så länge jaget inte har underkuvats, kan vi inte finna vila. Ingen mänsklig makt kan behärska de stormande lidelserna. Här är vi lika hjälplösa som apostlarna var i den rasande stormen. Men han som stillade vågorna på gali— leiska sjön har talat fridens ord till varje människa. Den som vänder sig till Jesus med ropet: »Herre fräls mig”, kommer att finna räddning hur våldsam stormen än kan vara. Hans nad som försonar oss med Gud stillar de mänskliga lidelsernas oro och vi kan vila i hans kärlek. »Han förbytte stormen i lugn, sa att böljorna omkring dem tystnade. Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.» — Ps. 107: 29, 30. »Då vi nu hava blivit rättfärdiggjorda av tro, hava vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.» — Rom. 5:1. »Rättfärdighetens frukt skall vara frid, och rättfärdighetens vinning vara ro med trygghet till evig tid.» — Jes. 32:17.Vn 334.3

Tidigt på morgonen kom Frälsaren och hans sällskap till stranden. Den uppgående solens strålar smekte sjö och strand, som om den utdelade fridens välsignelse. Men de hade inte mer än stigit i land, förrän deras ögon möttes av en syn som var mer skrämmande än stormens raseri. Från ett gömställe bland gravarna rusade två besatta män fram emot dem, som om de ville slita dem i stycken. Omkring dem hängde länkar av järnkedjor som de hade slitit sönder, när de frigjorde sig ur sin fångenskap. De var sönderrivna och blödde, eftersom de hade skurit sig på vassa stenar. Ögonen glödde under deras långa, toviga hår. Varje spår av mänsklighet tycktes vara utplånad av demonerna. De liknade mer vilda djur än människor.Vn 335.1

Apostlarna och de övriga av sällskapet flydde skräckslagna, men upptäckte snart att Jesus inte var med dem och vände sig om för att se efter honom. Han stod där de hade lämnat honom. Han som hade stillat stormen, han som mött Satan och besegrat honom flydde inte för dessa demoner. När männen med gnisslande tänder och fradgande mun närmade sig Jesus, lyfte han sin hand som hade förmått vågorna att lägga sig till ro och männen kunde inte komma närmare. De skummade av raseri, men stod maktlösa framför honom.Vn 335.2

Med myndig stämma bad han de orena andarna att lämna dem. Hans ord trängde igenom dessa olyckliga mäns förmör-kade sinnen. De uppfattade dunkelt att EN var dem nära som kunde befria dem från deras plågoandar. De föll till Frälsarens fötter för att tillbedja honom, men när de försökte be om barmhärtighet, sade demonerna genom dem: »Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds, den Högstes Son? Jag beder dig, plåga mig icke.”Vn 335.3

Jesus frågade: »Vad är ditt namn?” Och svaret kom: »Legion är mitt namn, ty vi äro många.» Demonerna använde de olyckliga männen som medier och besvor Jesus genom dem att inte sända dem ut ur landet. På bergssluttningen i närheten gick en stor svinhjord i bet. Demonerna bad om tillåtelse att fara in i svinen, och Jesus lät dem göra det. Ögonblickligen greps svinhjorden av panik. De rusade ned för bergssluttningen. Utan att kunna hejda sig vid stranden störtade de i sjön och omkom. Under tiden hade de besatta genomgått en egendomlig för-vandling. Ljus hade lyst in i deras sinnens mörker. Deras ögon strålade av intelligens. Deras ansikten som så länge burit drag av de ondas furste, blev plötsligt milda. De blodbesudlade händerna blev stilla. Med glädje tackade de Gud för befrielsen.Vn 335.4