Det gyllene tillfället

När Jesus återvände från gerasenernas land till västra stranden av Galileiska sjön, fann han en stor skara människor samlade för att ta emot honom. De hälsade honom med glädje. Han dröjde kvar en stund vid stranden för att undervisa folket och bota de sjuka. Sedan gick han till Levi Matteus’ hus för att träffa tulltjänstemannen vid festen. Här fann Jairus, synagogföreståndaren, honom.Vn 341.1

Denne judiske äldste kom mycket förtvivlad till Jesus och kastade sig ned för hans fötter och ropade: »Min dotter ligger på sitt yttersta. Kom och lägg händerna på henne, så att hon .. . får leva.»Vn 341.2

Tillsammans med synagogföreståndaren begav sig Jesus iväg till dennes hem. Även om apostlarna hade sett många av hans välgärningar, blev de förvånade över den beredvillighet han visade, då han besvarade den stolte skriftlärdes bön. Ändå följde de sin Mästare tillsammans med en ivrig och förvän-tansfull folkskara.Vn 341.3

Synagogföreståndarens hem låg inte långt därifrån, men Jesus och hans följeslagare fick långsamt ta sig fram, •eftersom människorna trängde sig på honom från alla sidor. Den ängslige fadern blev otålig över dröjsmålet, men Jesus som ömmade för folket, stannade då och då för att hjälpa någon hjälpbehövande eller för att trösta någon som var bedrövad.Vn 341.4

Medan Jesus var på väg trängde sig en budbärare fram i folkhopen och meddelade Jairus att hans dotter redan var död. Han behövde inte längre besvära Mästaren. Jesus hörde detta. »Frukta icke», sade han, »tro allenast, så får hon liv igen!” Jairus slöt sig närmare Frälsaren och tillsammans skyndade de mot hemmet. Redan hade de lejda graterskorna och flöjtbiåsarna kommit dit. De fyllde luften med sin klagan. De många människornas närvaro, sorlet och villervallan plagade Jesus. Han försökte tysta ned dem med dessa ord: »Varför klagen I och gråten? Flickan är icke död, hon sover.» De blev förargade över främlingens ord. De hade sett barnet glida in i döden och de hånlog åt honom. Men Jesus befallde dem att lämna huset. Sedan tog han flickans far och mor och sina tre närmaste medarbetare, Petrus, Jakob och Johannes, med sig in i det rum där den döda låg.Vn 341.5

Jesus gick fram till bädden, tog barnets hand i sin och sade mjukt och på det förtroliga språk familjen använde i hemmet: »Talita, kum” (det betyder: »Flicka, jag säger dig, stå upp»).Vn 342.1

I samma stund gick en skälvning genom den livlösa kroppen, blodet började åter pulsera i hennes ådror, läpparna skildes åt i ett leende, Ögonen öppnades som efter en sömn och flickan såg sig förvånad omkring på dem som stod omkring bädden. Hon reste sig upp och föräldrarna slöt henne i sin famn och grät av glädje.Vn 342.2

På Vägen till synagogföreståndarens hem mötte Jesus i folkhopen en kvinna som under tolv år hade lidit av en sjukdom som hade gjort livet till en börda för henne. Hon hade gett ut allt vad hon ägde till läkare och läkemedel men hade blivit förklarad obotligt sjuk. Hennes hopp vaknade emellertid åter till liv, då hon hörde om den hjälp som Jesus gav. Hon var övertygad om, att om hon bara kunde komma till honom, skulle hon bli botad. Sjuk och svag kom hon till sjöstranden där Jesus undervisade. Hon försökte bana sig fram till honom, men förgäves. Hon följde honom vidare till Levi Matteus’ hus, men hon kunde fortfarande inte nå honom. Hon var nära att misströsta, då Jesus på sin väg genom folkhopen kom nära den plats där hon befann sig.Vn 342.3

Det gyllene tillfället hade kommit. Hon var i den store Lä-karens närhet, men i sorlet och i villervallan kunde hon inte tala med honom, bara se en flyktig skymt av honom. Rädd att förlora sitt enda tillfälle trängde hon sig fram och mumlade för sig själv: »Om jag åtminstone får röra vid hans kläder», sa far jag hjälp. Då Jesus gick förbi sträckte hon sig framåt och lyckades röra vid det yttersta av hans mantel. Men i det ögonblicket visste hon att hon var botad. I denna beröring var hela hennes tro samlad. Hennes smärta och svaghet utbyttes mot liv och full hälsa.Vn 342.4

Fylld av tacksamhet sökte hon sedan dra sig ur folkhopen, men Jesus stannade plötsligt och folket, med honom. Han vände sig om och såg sig omkring. Med en röst som klart höjde sig över folkets sorl, frågade han: »Vem var det som rörde vid mig?» Folket besvarade denna fråga med en blick av förvåning. Knuffad hit och dit och omilt trängd från alla sidor som han var, kunde frågan också tyckas vara underlig.Vn 343.1