Inte behålla för oss själva

Efter att ha botat kvinnan ville Jesus att hon skulle tala om den välsignelse hon tagit emot. De gåvor evangelium ger får vi inte tillägna oss i smyg och sedan njuta av dem i hemlighet. Därför uppmanas vi att tala om hans godhet. »I ären mina vittnen, säger Herren; och jag är Gud.» — Jes. 43:12.Vn 344.1

Att bekänna hans trofasthet är det medel himmelen har valt för att uppenbara Kristus för världen. Vi skall erkänna hans nåd såsom den har blivit förkunnad genom heliga män i forntiden. Men det som kommer att ha den största verkan är att vi berättar om vad vi själva upplevt. Vi är Guds vittnen när vi i oss själva uppenbarar effekten av den kraft som är av Gud. Varje enskild människa har ett liv som skiljer sig från alla andras och en erfarenhet som i allt väsentligt också skiljer sig från andras. Gud vill att vårt tack som stiger upp till honom skall präglas av vår egen personlighet. När dessa värdefulla erkännanden i form av tack för hans nåds härlighet understöds och bekräftas av ett kristet liv, har de en oemotståndlig kraft som verkar till människors frälsning.Vn 344.2

Då de tio spetälska kom till Jesus för att bli botade bad han dem att gå och visa sig för prästen. På vägen dit blev de friska. Men bara en av dem vände tillbaka för att tacka honom. De andra gick sin väg och glömde honom som hade gjort dem friska. Hur många gör inte på samma sätt nu! Gud är alltjämt verksam för mänsklighetens bästa. Han utdelar ständigt av sina rikedomar. Han botar sjuka, han räddar människor från faror som de inte är medvetna om, han sänder himmelens änglar för att rädda dem från olyckor. Han beskyddar dem mot »pesten som går fram i mörkret” och »farsoten som ödelägger vid middagens ljus». (Ps. 91:6.) Men detta gör inte något intryck på dem. Alla himmelens rikedomar har han gett för att återlösa dem, men ändå är de likgiltiga för hans stora kärlek.Vn 344.3

Genom sin otacksamhet stänger de sina sinnen för Guds nåd. De blir »såsom en torr buske på hedmarken och skall icke få se något gott komma, utan skall bo på förbrända platser i öknen». (Jer. 17:6.)Vn 345.1

Det är till vårt eget bästa om vi behåller varje Guds gåva i friskt minne. Därigenom stärks tron, så att den kan göra anspråk på mer och ta emot mer. Det finns större uppmuntran för oss i den minsta välsignelse vi själva får än i alla de berättelser vi kan läsa om andras tro och upplevelser. Den som tar emot Guds nåd skall bli lik en vattenrik trädgård. Hans sår skall läkas med hast, ljus skall bryta fram för honom i mörkret och Herrens härlighet skall följa i hans spår. Låt oss därför minnas Herrens stora godhet och kärlek och hans otaliga välgärningar. Liksom Israels folk skall vi resa våra minnesstenar och på dem inrista berättelser om vad Gud har gjort för oss. Då vi ser tillbaka på hans välgärningar mot oss under vår pilgrimsfärd, skall vi, fyllda av tacksamhet säga: »Huru skall jag vedergälla Herren alla hans välgärningar mot mig? Jag vill taga frälsningens bägare och åkalla Herrens namn. Jag vill infria åt Herren mina löften, ja, i hela hans folks åsyn.” — Ps. 116: 12—14.Vn 345.2