Loading...
Larger font
Smaller font
Copy
Print
Contents
Vändpunkten - Contents
  • Results
  • Related
  • Featured
No results found for: "".
  • Weighted Relevancy
  • Content Sequence
  • Relevancy
  • Earliest First
  • Latest First
    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents

    I stormens våld

    På den gräsbevuxna slätten satt folket i skymningen denna vårkväll och åt den mat som Jesus hade gett dem. Det som de hade hört denna dag hade kommit till dem som en röst från Gud. De många sjuka som de hade sett bli friska, var sådant som endast en gudomlig makt kunde åstadkomma. Men underverket med brödet och fiskarna vädjade till alla i denna stora människoskara. Alla kunde dra nytta av det. På Mose tid hade Gud gett Israel manna i öknen. Vem hade denna dag gett dem bröd, om inte den om vilken Mose hade profeterat? Ingen mänsklig makt kunde skapa tillräckligt med mat av fem kornbröd och två fiskar för att stilla tusentals människors hunger. Och de sade till varandra: »Denne är förvisso Profeten som skulle komma i världen.”Vn 371.1

    Denna förvissning fördjupades under dagens lopp. Detta senaste som hänt bekräftade att den länge efterlängtade Befri-aren var ibland dem. Folkets förhoppningar steg högre och högre. Det var han som skulle göra Juda land till ett jordiskt paradis, ett land som flöt av mjölk och honung. Han kunde uppfylla varje önskan, han kunde bryta de hatade romarnas makt. Han kunde befria Juda och Jerusalem. Han kunde hela de soldater som sårades i striden. Han kunde förse hela arméer med mat. Han kunde besegra nationerna och ge Israel det efterlängtade herraväldet.Vn 371.2

    I sin hänförelse är folket redo att kröna honom till konung. De ser att han inte gör några ansträngningar för att tilldra sig uppmärksamhet eller vinna ära för egen del. I detta avseende skiljer han sig radikalt från prästerna och fariséerna. De är rädda för att han aldrig kommer att göra anspråk på Davids tron. De rådgör med varandra och kommer överens om att göra honom till konung i Israel. Apostlarna förenade sig med folkmassan och förklarade att Davids tron vore Mästarens rättmätiga arv. Det är Jesu blygsamhet som förmår honom att vägra att ta emot en sådan ära. Därför måste folket upphöja sin befriare. Låt de förmätna prästerna och rådsherrarna bli tvingade att ära honom som har betrotts med gudomlig makt och myndighet.Vn 371.3

    Med iver förbereder de sig för att genomföra sina avsikter. Men Jesus ser vad som håller på att hända och förstår, vilket de inte kan förstå, vad följden av en sådan rörelse skulle bli. Redan nu stämplar prästerna och rådsherrarna för att röja honom ur vägen. De anklagar honom för att dra folket bort från dem. Det andliga rikets tillväxt skulle bli förhindrad. Folket måste stoppas. Jesus kallar till sig sina närmaste medarbetare och säger till dem att gå i båten och omedelbart återvända till Kapernaum och lämna åt honom att skingra folkskarorna.Vn 372.1

    Aldrig tidigare har någon tillsägelse från Jesus tyckts dem så omöjlig att åtlyda. De hade länge hoppats att en folkrörelse skulle låta utropa Jesus till konung. De kunde inte uthärda tanken att denna hänförelse skulle rinna ut i sanden. Folk-skarorna, som var samlade för att fira påskhögtiden, var an-gelägna om att få se den nye profeten. För hans efterföljare tycktes detta vara ett gyllene tillfälle att upphöja sin älskade Mästare på Israels tron. Deras ärelystnads drömmar hade nu fått ny näring. Det var svårt för dem att fara sin väg och lämna Jesus ensam på den ensliga stranden. De protesterade mot denna order, men Jesus talade nu med en myndighet som han aldrig tidigare hade använt mot dem. De visste att ytterligare protester från deras sida var gagnlösa. Under tystnad gick de ner till sjön.Vn 372.2

    Jesus sade nu till människorna att skingra sig. Han uppträdde sa beslutsamt att folket inte vågade annat än lyda Deras bifall och lovord dog bort på deras läppar. Just när de försökte gripa honom hejdade han deras steg. Det glada, ivriga uttrycket i deras ansikten slodknade. I denna folkskara fanns män med stark vilja och fast beslutsamhet. Men Jesu konungsliga uppträdande och hans befallande ord dämpade tumultet och omintetgjorde deras strävanden. De upptäckte i honom en makt som stod över all mänsklig myndighet. Utan invändningar gav de vika.Vn 372.3

    Då Jesus hade blivit ensam »gick han därifrån upp på berget för att bedja». I timmar fortsatte han att anropa Gud. Hans böner gällde inte honom själv utan människorna. Han bad om kraft att för dem uppenbara sitt uppdrags gudomliga natur, så att Satan inte skulle kunna förblinda deras förstånd och förvilla deras omdöme. Frälsaren visste nu att tiden för hans personliga insats i frälsningsverket här på jorden snart skulle avslutas. Han förstod att bara några få skulle ta emot honom som sin Återlösare. Under ångest och själskamp bad han för sina apostlar. De skulle komma att bli hårt prövade. Deras länge närda förhoppningar, som byggde på allmän vanföreställning, skulle bli grusade på det mest smärtsamma och förödmjukande sätt. I stället för att se honom upphöjd på Davids tron skulle de få bevittna hans korsfästelse. Det var ju detta som skulle bli hans verkliga kröning. Men de förstod inte detta. Som följd därav skulle de möta starka frestelser som det var svårt för dem att upptäcka och känna igen som frestelser. Utan att den helige Ande upplyste dem och vidgade deras fattningsförmåga skulle apostlarnas tro svikta. Det plågade Jesus att deras föreställningar om hans rike i så hög grad var begränsade av materiella storhetsdrömmar. Bekymmer för dem vilade tungt på honom och han anropade Gud under ångest och tårar.Vn 373.1

    Larger font
    Smaller font
    Copy
    Print
    Contents