Över rasbarriärerna

Efter sammanstötningen med fariséerna drog sig Jesus bort från Kapernaum och for sjövägen norrut och sökte sig till ibergstrakterna på gränsen till Fenicien. Åt väster kunde han se slätten med de gamla städerna Tyrus och Sidon med sina hedniska tempel, sina ståtliga palats och sina affärskvarter och hamnen fylld av fartyg. Bortom låg det blå Medelhavet över vilket evangelii budbärare skulle föra det glada budskapet till världsrikets stora städer. Men den tiden hade ännu inte kommit. Det arbete som närmast väntade var att förbereda apostlarna för deras uppgift. Genom att söka sig till detta område hoppades Jesus finna den avskildhet som han förgäves sökt vid Betsaida. Det var emellertid inte hans enda avsikt med att företa denna resa.Vn 397.1

»Då kom en kananeisk kvinna från det området och ropade och sade: ‘Herre, Davids son, förbarma dig över mig. Min dotter plågas svårt av en ond ande’.” — Matt. 15:22. Folket i detta område var av gammal, kananeisk härkomst. De var avgudadyrkare och därför avskydda och hatade av judarna. Till denna klass hörde den kvinna som nu kom till Jesus. Hon var avgudadyrkare och var därmed utestängd från de förmåner judarna dagligen åtnjöt. Många judar hade bosatt sig bland fenicierna, och nyheter om Jesu arbete hade nått provinsen. Några härifrån hade hört hans undervisning och sett honom utföra underverk. Ryktet om profeten som botade alla slags sjukdomar hade nått henne. Då hon hörde om hans makt väcktes hoppet till liv hos henne. Driven av sin moderskärlek beslöt hon att framlägga sin dotters problem för honom. Det var hennes bestämda beslut att gå med sina bekymmer till Jesus. Han måste bota hennes barn. Hon hade sökt hjälp av de gudar hennes folk tillbad, men hade inte fatt någon lindring. Ibland frestades hon att tänka: Vad kan denne judiske lärare göra för mig? Men ryktet hade sagt: Han botar alla slags sjukdomar, vare sig de som kommer till honom är rika eller fattiga. Hon beslöt att inte överge det som var hennes enda hopp. Jesus kände denna kvinnas bekymmer. Han visste att hon längtade efter att få träffa honom och han ställde om så att han kom i hennes väg. Genom att hjälpa henne i hennes sorg kunde han ge ett direkt exempel på den undervisning han ville ge. Därför hade han fört apostlarna till denna plats. Han ville att de skulle få se den okunnighet som rådde i städerna och byarna tätt intill Israels land. Det folk som förunnats alla tillfällen att lära känna den gudomliga sanningen, saknade all kännedom om de folks behov som bodde runt omkring dem. Inga försök hade gjorts att hjälpa dessa människor. Den skiljemur som judarnas stolthet hade rest, uteslöt även apostlarnas medkänsla för den icke-judiska världen. Men denna skiljemur skulle nu brytas ner.Vn 397.2

Jesus besvarade inte omedelbart kvinnans begäran. Han bemötte denna representant för en föraktad ras på samma sätt som judarna skulle ha gjort. Han ville att apostlarna härigenom skulle få ett starkt intryck av det kalla och hjärtlösa sätt på vilket judarna skulle behandla ett sådant fall. Därför behandlade han kvinnan på samma sätt som de skulle ha gjort. Det medlidsamma sätt på vilket han ville att hans medarbetare skulle behandla en sådan nödställd människa, skulle han sedan ge exempel på då han uppfyllde hennes begäran.Vn 398.1

Men även om Jesus inte gav något omedelbart svar, förlorade inte kvinnan sin tro. Men då Jesus fortsatte sin väg som om han inte hade hört henne, följde hon efter honom och upprepade sin begäran. Apostlarna blev besvärade av hennes efterhängsenhet och bad därför Jesus att avvisa henne. De såg att deras Mästare behandlade henne med likgiltighet. De trodde därför att judarnas fördomar mot kananéerna tilltalade honom. Men det var till en medlidsam Frälsare kvinnan hade vänt sig med sin begäran. Som svar på apostlarnas förslag svarade Jesus: »Jag är ioke utsänd till andra än till de för-lorade faren av Israels hus.» Även om detta svar tycktes stå i överensstämmelse med judarnas fördomar, innehöll det en dold förebråelse mot apostlarna. Detta förstod de efteråt, när de erinrade sig hans ord att han hade kommit i världen för att frälsa alla som ville ta emot honom.Vn 398.2

Kvinnan upprepade emellertid sin begäran med ökad iver. Hon böjde sig ned vid Jesu fötter och ropade: »Herre, hjälp mig.» Jesus tycktes fortfarande avvisa hennes böner i enlighet med de känslolösa fördomar som utmärkte judarna. Han svarade: »Det är otillbörligt att taga brödet från barnen och kasta det åt hundarna.” Detta var i själva verket detsamma som att säga att det inte var riktigt att ödsla de välsignelser som var avsedda för Guds utvalda folk, på främlingar och sådana som inte tillhörde Israel. Ett sådant svar skulle ha gjort en mindre ivrig hjälpsökande fullständigt modlös, men kvinnan såg att hennes tillfälle hade kommit. Under den skenbart avvisande hållningen såg hon hos Jesus en medkänsla som han inte kunde dölja. »Herre”, svarade hon. »Också äta ju hundarna allenast av de smulor, som falla från deras herrars bord.” Medan barnen i hemmet äter vid föräldrarnas bord, lämnas inte hundarna utan mat. De har rättighet till de smulor som faller från det dukade bordet. Om många välsignelser hade getts åt Israel, fanns det då inte en välsignelse också för henne? Hon betraktades som en hund, men kunde hon då inte som sådan få göra anspråk på en smula av hans frikostighet?Vn 399.1