Allt det som förutsagts

»Då suckade han ur sin andes djup och sade: ‘Varför begär detta släkte ett tecken’?” »Intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas’ tecken. Ty likasom Jonas tre dagar och tre nätter var i den stora fiskens buk», så skulle Kristus också lika länge vara »i jordens sköte”. Och liksom Jonas’ förkunnelse var ett tecken för Nineves befolkning, skulle Jesu förkunnelse vara ett tecken för hans samtida. Men vilken skillnad på mottagandet. Folket i den stora staden darrade, då de hörde varningen från Gud. Konungar och adelsmän ödmjukade sig, höga och låga ropade gemensamt till Gud i himmelen, och han visade dem barmhärtighet. »Ninevitiska män skola vid domen träda fram tillsammans med detta släkte och bliva det till dom. Ty de gjorde bättring vid Jonas’ predikan; och se, här är vad som är mer än Jonas.» — Matt. 12:41.Vn 405.2

Varje underverk som Jesus gjorde var ett tecken på hans gudom. Han utförde exakt det som hade förutsagts om Messias. Men för fariséerna var dessa barmhärtighetsgärningar till direkt anstöt. De judiska ledarna såg med hjärtlös likgiltighet pa mänskligt lidande. I många fall hade deras egoism och förtryck förorsakat det lidande som Jesus lindrade. Hans under var sålunda en anklagelse mot dem.Vn 405.3

Det som kom judarna att förkasta Frälsarens verk var det högsta beviset på hans gudomliga väsen. Den största betydelsen av hans under visade sig däri, att det var till välsignelse för mänskligheten. Den högsta bekräftelsen på att han kom från Gud var att hans liv uppenbarade Guds väsen. Han arbetade på samma sätt som Gud, och hans undervisning var Guds ord. Ett sådant liv är det största av alla under.Vn 406.1

När sanningens budskap förkunnas i vår tid är det många som i likhet med judarna ropar: »Låt oss se ett tecken!” »Gör ett under för oss!» Jesus utförde inte några under på fariséernas begäran. Han gjorde inte något underverk i öknen som svar på Satans försåtliga antydningar. Han ger oss inte någon kraft för att vi skäll kunna hävda oss själva eller för att tillfredsställa otrons och stolthetens krav. Men evangelium saknar ändå inte bekräftelse på sitt gudomliga ursprung. Är det inte ett under att vi kan slita oss loss ur Satans makt? Fiendskap mot Satan är inte naturlig för människan, det in-plantas genom Guds nåd. När en människa som behärskats av en vilsegången, egensinnig vilja blir befriad och överlämnar sig helhjärtat åt Guds himmelska budbärares påverkan, sker ett under. Detsamma är förhållandet när en människa som har varit offer för stark villfarelse, kommer till insikt om moralisk sanning. Varje gång en människa blir omvänd och lär sig att älska Gud och iaktta hans bud, går detta Guds löfte i uppfyllelse: »Jag skall giva eder ett nytt hjärta och låta en ny ande komma i edert bröst.» — Hes. 36:26. För-ändringen i människors sinnen, förvandlingen i den mänskliga karaktären är ett under som uppenbarar en alltid levande Frälsare som arbetar för att rädda människor. Ett följdriktigt liv i Kristus är ett stort under. De tecken som vid förkunnelsen av Guds ord nu och alltid bör uppenbara sig, är den helige Andes närvaro för att göra Ordet till en förnyande kraft för den som lyssnar. Detta är Guds bekräftelse inför världen om hans Sons gudomliga uppdrag.Vn 406.2

De som begärde ett tecken av Jesus hade till den grad blivit förhärdade i sin otro, att de inte upptäckte likheten med Gud i hans sätt att leva och undervisa. De ville inte inse att hans var en uppfyllelse av Bibeln. I liknelsen om den rike mannen och Lasarus sade Jesus till fariséerna: »Lyssna de icke till Moses och profeterna så skola de icke heller låta övertyga sig, om någon uppstår från de döda.” — Luk. 16:31. Intet tecken som kunde ges i himmelen eller på jorden, skulle bli till någon nytta för dem.Vn 406.3