Den omvända principen

Vid sin återkomst till Kapernaum begav sig Jesus inte till de välkända platser där han hade undervisat folket, utan uppsökte tillsammans med apostlarna i stillhet det hus som skulle bli hans tillfälliga hem. Under den återstående delen av sin vistelse i Galileen var det hans avsikt att undervisa apostlarna mer än att arbeta för folkskarorna.Vn 432.1

På vandringen genom Galileen hade Jesus åter sökt förbereda apostlarna för de händelser som väntade honom. Han berättade för dem att han skulle gå till Jerusalem för att bli dödad och att han därefter skulle uppstå. Han tillfogade den egendomliga och högst allvarliga upplysningen om att han skulle förrådas i sina fienders händer. Apostlarna fattade inte heller nu vad han sade. Även om skuggan av en stor sorg föll över dem, hade en anda av rivalitet fått fotfäste i deras sinnen. De diskuterade med varandra om vem som skulle komma att räknas som den störste i Guds rike. Denna strid försökte de dölja för Jesus. De höll sig inte i närheten av honom så som de annars brukade göra, utan drog sig efter honom så att han var ett stycke före dem, då de gick in i Kapernaum. Jesus läste deras tankar. Han längtade efter att få ge dem råd och undervisning. Men han avvaktade en stilla stund då de skulle vara mottagliga för det som han hade att säga dem.Vn 432.2

Strax efter det att de kommit in i staden kom en av dem som drev in tempelskatten till Petrus och frågade: »Plägar icke eder mästare betala tempelskatt?» Denna skatt var inte någon borgerlig skatt utan ett religiöst bidrag som avkrävdes varje jude varje år till templets underhåll. Att vägra att betala beloppet skulle betraktas som trolöshet mot templet — en efter rabbinernas uppfattning högst graverande synd. Den inställning Frälsaren intog till de rabbinska lagarna och hans tydliga tillrättavisande av dem som försvarade traditionerna, gav stöd åt beskyllningen att han försökte bryta ned tempeltjänsten. Nu såg hans fiender ett tillfälle att dra vanära över honom. I skatteindrivaren fann de en beredvillig medhjälpare.Vn 432.3

I indrivarens fråga såg Petrus en dold beskyllning mot Jesus för bristande trohet mot templet. Petrus var ivrig att försvara Mästarens ära. Därför svarade han, utan att rådgöra sig med Jesus, att Jesus skulle betala skatten.Vn 433.1

Men Petrus fattade bara delvis avsikten i frågan. Det fanns vissa klasser som betraktades som fritagna från att betala bi-draget. På Mose tid, då leviterna utvaldes att tjäna i helge-domen, fick dessa inte något arv bland folket. Herren sade: »Därför fick Levi ingen lott eller arvedel.» — 5 Mos. 10:9. På Jesu tid betraktades prästerna och leviterna alltjämt som särskilt invigda för tempeltjänsten. Man krävde inte att de skulle betala det årliga bidraget till templets underhåll. Också profeterna hade fritagits från denna avgift. Genom att kräva skatt av Jesus ifrågasatte rabbinerna hans krav som profet och lärare och behandlade honom som vilken som helst vanlig person. En vägran från hans sida att betala skatten skulle betraktas som trolöshet mot templet. Om han däremot betalade den, skulle det komma att betraktas som att han godtog att de förkastade honom som profet.Vn 433.2

Bara en kort tid dessförinnan hade Petrus erkänt Jesus som Guds Son, men nu frånhände han sig den möjligheten att framhålla sin Herres egenart. Genom att svara indrivaren att Jesus skulle betala skatten, hade han i verkligheten erkänt den falska uppfattningen av Jesus som prästerna och rådsherrarna sökte ge allmän spridning.Vn 433.3

Då Petrus kom hem nämnde Frälsaren inte någonting om det som hade hänt utan frågade: »Vad synes dig, Simon? Av vilka taga jordens konungar tull eller skatt, av sina söner eller av andra människor?» Petrus svarade: »Av andra människor.” Och Jesus sade: .»Alltså äro då sönerna fria.” Medan folket i ett land beskattas till sin konungs underhåll går mo- narkens egna barn fria. På samma sätt var Israel, Guds be-kännande folk, pliktiga att vidmakthålla gudstjänsten. Men Jesus, Guds Sön, stod inte under någon sådan förpliktelse. Om präster och leviter hade undantagits av hänsyn till sitt samband med templet, hur mycket mer skulle då inte han vara det, då templet var hans Faders hus.Vn 433.4