Bedömning efter andra grunder

Före ära går ödmjukhet. Till att inneha en hög ställning inför människor upphöjer himmelen den som i likhet med Johannes döparen intar en anspråkslös plats inför Gud. Den efterföljare som är mest lik ett barn är den duktigaste i arbetet för Gud. De himmelska väsendena kan samarbeta med den som inte försöker upphöja sig själv utan arbetar för att rädda människor. Den som har den djupaste känslan av sitt behov av gudomlig hjälp kommer att be om den. Den helige Ande kommer då att ge honom en sådan syn på Jesus som skall stärka och upplyfta sinnet. Från gemenskapen med Kristus kommer han att gå ut för att arbeta för dem som går mot sin undergång i sma synder. Han blir skickliggjord för sin uppgift och han får framgång, där många av de lärda och intellektuellt kloka inte skulle ha åstadkommit något.Vn 437.1

Men när människor upphöjer sig själva och känner att de är nödvändiga för att Guds stora plan skall vinna framgång, kommer Gud att se till att de blir satta åt sidan. Det blir tydligt att Gud inte är beroende av dem. Arbetet stannar inte av därför att de blir avlägsnade utan går framåt med större kraft.Vn 437.2

Det räokte emellertid inte för Jesu apostlar att de fick undervisning om hans rikes natur. Vad de behövde var en sinnesförändring som förde dem i samstämmighet med dess principer. Jesus kallade till sig ett litet barn och ställde det mitt ibland dem. Han tog det lilla barnet milt upp i sin famn och sade: »Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.» Ett litet barns enkelhet, omedvetenhet om sig själv och tillitsfulla kärlek är de egenskaper som himmelen värdesätter. Dessa utgör det som utmärker sann storhet.Vn 437.3

Åter förklarade Jesus för apostlarna att hans rike inte kän-netecknades av jordisk värdighet eller prakt. Vid Jesu fötter glömmer man allt sådant. Rika och fattiga, lärda och okunniga möts utan någon tanke på rang eller jordisk samhällsställning. Alla möts som människor som är dyrt köpta av Kristus, alla lika beroende av honom som har återlöst dem till Gud.Vn 437.4

En uppriktig, ångerfull människa är värdefull i Guds ögon. Han sätter sitt eget sigill på människorna, inte efter deras rang, inte efter deras rikedom, inte efter deras intellektuella storhet utan efter deras likhet med Kristus. Härlighetens Herre är tillfreds med dem som är saktmodiga och ödmjuka. »Du gav mig din frälsnings sköld», sade David, »och ditt saktmod.» Detta är den komponent i människans karaktär som »gjorde mig stor”. (Ps. 18:36.)Vn 438.1

»Den som tager emot ett sådant barn i mitt namn”, sade Jesus, »han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager icke emot mig, utan honom som har sänt mig.»Vn 438.2

»Så säger Herren: Himmelen är min tron, och jorden är min fotapall... Men till den skådar jag ned, som är betryckt och har en förkrossad ande, och till den som fruktar för mitt ord.» — Jes. 66:1, 2.Vn 438.3

Frälsarens ord väckte en känsla av missmod hos apostlarna. Han hade inte utpekat någon särskild av dem i sitt svar, men Johannes fick anledning att betvivla att han för sin del vid ett tillfälle hade handlat rätt. På sitt rättframma sätt lade han fram saken för Jesus: »Mästare, vi sågo huru en man, som icke följer oss, drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss.”Vn 438.4

Jakob och Johannes hade trott att de genom att hindra denne man hade hävdat sin Herres ära. Nu började de förstå att de hade värnat om sin egen ära. De medgav sitt fel och tog emot Jesu tillrättavisning: »Hindren honom icke; ty ingen som genom mitt namn har gjort en kraftgärning, kan strax därefter tala illa om mig.» Ingen som på något sätt visade sig vänlig mot Jesus skulle avvisas. Det var många som hade blivit djupt gripna av Jesu väsen och hans arbete. De var på väg att närma sig honom i tro. Apostlarna som inte kunde läsa eller tyda de verkliga bevekelsegrunderna, måste vara försiktiga, så att de inte gjorde dessa människor modlösa. När Jesus inte längre personligen befann sig ibland dem och arbetet hade överlämnats i deras händer, fick de inte ge efter för en inskränkt, avvisande anda. De skulle i stället visa samma vittfamnande sympati som de hade sett hos Mästaren.Vn 438.5

Förhållandet att någon inte i alla avseenden handlar efter vår personliga uppfattning kan inte ge oss rätt till att förbjuda honom att arbeta för Gud. Kristus är den store läraren, vi skall inte döma eller befalla. I stället skall vi, var och en av oss, i ödmjukhet sitta ned vid Jesu fötter och lära av honom. Varje människa som Gud har gjort villig därtill är ett redskap varigenom Kristus kommer att uppenbara sin förlåtande kärlek. Hur försiktiga bör vi då inte vara, så att vi undviker att göra en enda av Guds ljusbärare missmodig och därigenom avskär de strålar som han vill skall lysa i världen.Vn 439.1