De gröna hyddornas högtid

Tre gånger om året hade judarna ålagts att samlas i Jerusalem av religiösa skäl. Höljd i molnstoden hade Israels osynlige ledare gett anvisningar om dessa sammankomster. Under fångenskapen kunde dessa högtider inte iakttas, men när folket återvände till sitt eget land igen började man åter fira dessa minnesfester. Det var Guds plan att de årliga högtiderna skulle vända folkets tankar till honom. Men med få undantag hade folkets ledare och prästerskapet glömt att detta var avsikten med högtiderna. Han som förordnat dessa nationella sammankomster och förstod deras betydelse, fick nu bevittna deras förfall.Vn 445.1

Lövhyddohögtiden var årets sista högtid. Det var Guds avsikt att folket vid detta tillfälle särskilt skulle tänka på hans godhet och barmhärtighet. Hela landet hade stått under hans ledning och tagit emot hans välsignelse. Dag och natt hade han varit en outtröttlig väktare. Sol och regn hade påverkat jorden att frambringa sin frukt. I dalarna och på slätterna hade skörden bärgats in. Olivträdens frukter hade plockats ned och den dyrbara oljan hade samlats i krukor. Palmen hade gett sin skörd och druvklasarna hade trampats i vinpressarna.Vn 445.2

Lövhyddohögtiden firades i sju dagar. För att delta i denna lämnade Palestinas invånare tillsammans med många judar i andra länder sina hem och kom till Jerusalem. Från när och fjärran kom människor, bärande ett glädjetecken i händerna. Gamla och unga, rika och fattiga, alla förde med sig en tribut av tacksamhet till honom som krönt året med sitt goda och låtit sina »spår drypa av fetma». Allt som kunde tilltala ögat och ge uttryck för den vittfamnande glädjen hämtades från skogarna, och staden fick prägel av en vacker park.Vn 445.3

Denna högtid var inte bara en tacksägelsefest för skörden, utan också en minnesfest som riktade tankarna på Guds be-skyddande omsorg under ökenvandringen. För att påminna om ökenlivet i tält bodde israeliterna denna vecka i tält eller hyddor av gröna grenar. Dessa hade rests på gatorna, i tem-pelförgårdarna eller på hustaken. Kullarna och dalarna runt Jerusalem var också översållade av dessa lövhyddor och tycktes myllra av människor.Vn 446.1

Med andliga sånger och tacksägelser firades denna fest. Strax före högtiden inföll försoningsdagen, då folket, efter att ha bekänt sina synder, förklarades stå i rätt förhållande till Gud. På så sätt bereddes väg för festens glädje.Vn 446.2

»Tacken Herren, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen» (Ps. 106:1), var den sång som i triumferande toner steg mot höjden, medan allt slags musik, blandad med hosiannarop åtföljde den unisona sången. Templet var centrum för denna allmänna glädje. Här utfördes de praktfulla offer-ceremonierna. På båda sidor om de vita marmortrapporna som ledde upp till det heliga templet, stod leviterna och ledde sånggudstjänsten. Festdeltagarna svängde sina grenar av palmer och myrten, föll in i melodin och anslöt sig till kören. Åter fångades melodin av röster från nära håll och längre bort till dess att de omkringliggande kullarna genljöd av lovsång.Vn 446.3

Under natten upplystes templet och dess förgårdar av facklor och ljus. Musiken, svängandet av palmgrenarna, glada hosiannarop, den stora tillströmningen av människor, över vilka ljuset strömmade ned från hängande lampor, processionen av präster och de praktfulla ceremonierna, allt bidrog till att skapa ett skådespel som gjorde intryck på åskådarna. Men den ceremoni som framkallade den varmaste glädjeyttringen och gjorde det djupaste intrycket var den som utfördes till minne av en händelse under ökenvandringen. Tidigt i daggryningen lät prästerna en lång genomträngande trumpetstöt ljuda från sina silvertrumpeter. Svarstoner från andra trumpeter och folkets glada rop från lövhyddorna genljöd runt berg och dalar som ett välkommen till dagen. Därpå fyllde prästen en kruka med vatten ur bäcken Kidron. Medan trum-peterna ljöd, lyfte han krukan högt över sitt huvud och gick sakta och högtidligt upp för de breda trapporna till templet i takt med musiken och sjöng under tiden: »Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem.» — Ps. 122:2.Vn 446.4