Betydelsefull ceremoni

Han bar krukan till altaret som stod mitt på prästernas förgård. Här fanns två med hål försedda silverskålar med en präst stående vid var och en av dem. Krukan med vattnet hälldes i den ena skålen och en kruka med vin i den andra och innehållet i båda flöt ned i ett rör som stod i förbindelse med bäcken Kidron och fördes sedan ut i Döda havet. Denna ceremoni med det helgade vattnet representerade den ström som på Guds befallning sprang fram ur klippan för att släcka Israels barns törst. Sedan brusade de jublande tonerna fram: »Herren, Herren är min starkhet och min lovsång.» »I skolen ösa vatten med fröjd ur frälsningens källor.” — Jes. 12:2, 3.Vn 447.1

När Josefs söner gjorde förberedelse för att bevista lövhyddohögtiden, såg de att Jesus inte företog sig något som tydde på att han själv tänkte gå dit. Med bekymmer iakttog de honom. Sedan undret vid Betesda hade han inte besökt någon av de större högtiderna. För att undvika meningslösa tvister med ledarna i Jerusalem hade han förlagt sitt arbete till Galileen. Hans skenbara likgiltighet för de stora religiösa sam-mankomsterna och den fientlighet som fariséerna och de skriftlärde visade, var en orsak till förvirring och undran bland människorna omkring honom och även för hans apostlar och släktingar. I sin undervisning hade han betonat de välsignelser lydnaden för Guds lag medför. Ändå tycktes han vara likgiltig för den gudstjänst som Gud förordnat. Han umgicks med tulltjänstemän och andra illa sedda personer, han ringaktade de äldstes stadgar och han visade sig fri att åsidosätta de traditionella reglerna för sabbatsfirandet. Allt detta tycktes sätta honom i harnesk mot de religiösa ledarna och förorsakade mycken undran. Hans bröder menade att det var ett misstag att visa kallsinnighet mot nationens stora och lärda män. De hade för sig att dessa män måste ha rätt och att Jesus råkat på avvägar, då han ställde sig i opposition mot dem. Men de hade sett hans klanderfria liv. Fastän de inte räknade sig till hans efterföljare hade de tagit djupt intryck av hans arbete. Hans popularitet i Galileen hade tillfredsställt deras ärelystnad. De hoppades alltjämt att han skulle ge ett bevis på sin makt, som skulle förmå fariséerna att inse att han var den han utgav sig för att vara. Tänk om han nu ändå var Messias, Israels furste! De omhuldade denna tanke med stolt tillfredsställelse.Vn 447.2

Så angelägna var de om detta, att de försökte övertala Jesus att resa till Jerusalem. »Begiv dig härifrån», sade de, »och gå till Judeen, så att också dina lärjungar få se de gärningar som du gör. Ty ingen som vill vara känd bland människor utför sitt verk i hemlighet. Då du nu gör sådana gärningar, så träd öppet fram för världen.» Brödernas ord »då du gör sådana gärningar”, var ett uttryck för tvivel och otro. De tillskrev honom feghet och svaghet. Eftersom han visste att han var Messias, varför då denna egendomliga tillbakadragenhet och brist på handlingskraft? Om han verkligen ägde sådan makt, varför då inte frimodigt gå till Jerusalem och kräva erkännande av sina rättigheter? Varför inte utföra de underbara gärningarna i Jerusalem som det berättades om i Galileen? Göm dig inte undan i de isolerade landsändarna, sade de, där du utför dina mäktiga underverk till nytta för okunniga bönder och fiskare. Visa dig i huvudstaden, vinn prästernas och rådsherrarnas stöd och samla nationen för att upprättan det nya riket! Jesu bröder gav i sin argumentering uttryck för egoistiska bevekelsegrunder som man så ofta finner hos människor som gärna vill synas. Detta är den anda som regerar i världen. De blev förargade över att Jesus, i stället för att söka en världslig tron, hade förklarat om sig själv att han var Livets bröd. De blev djupt besvikna, då så många av hans efterföljare lämnade honom. Själva vände de sig bort ifrån honom för att undvika det kors det skulle ha inneburit att medge det som hans arbete avslöjade: att han var sänd av Gud.Vn 448.1

Da sade Jesus till dem: »Min tid är ännu icke kommen, men för eder är tiden alltid läglig. Världen kan icke hata eder, men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda. Gån I upp till högtiden; jag är icke stadd på väg upp till denna högtid, ty min tid är ännu icke fullbordad! Detta sade han till dem och stannade så kvar i Galileen.” Hans bröder hade talat med auktoritet till honom och sagt hur han skulle handla. Han riktade deras förebråelser tillbaka mot dem och ställde dem i klass med världen och inte med hans självuppoffrande efterföljare. »Världen kan icke hata eder», sade han, »men mig hatar hon, eftersom jag vittnar om henne, att hennes gärningar äro onda.” Världen hatar inte dem som har dess anda. Den älskar dem som sina egna.Vn 448.2