Vaknande samveten

Nikodemus’ ord träffade deras samveten och följdes av tystnad. De kunde inte döma en man ohörd. Men det var inte enda orsaken till att de övermodiga rådsherrarna förblev tysta medan de stirrade på den som vågade tala för rättvisans sak. De häpnade och förargade sig över att en i deras egen krets hade tagit så djupt intryck av Jesus att han uppträdde till hans försvar. När de hämtat sig från sin förvåning, svarade de Nikodemus med bitande sarkasm: »Kanske också du är från Galileen? Rannsaka, så skall du finna, att ingen profet kommer från Galileen.”Vn 459.2

Protesten resulterade ändå i att rådets förhandlingar avbröts. Rådsherrarna kunde inte fullfölja sin avsikt att döma Jesus utan att förhöra honom. För ögonblicket var de slagna. De gick hem var och en till sitt. Och Jesus gick ut till Oljeberget.Vn 459.3

Från spänningen och förvirringen i staden, från de ivriga folkskarorna och de förrädiska rådsherrarna vände Jesus sig bort och gick ut i stillheten i olivlundarna där han kunde vara ensam med Gud. Men tidigt på morgonen vände han tillbaka till templet. Då folket samlade sig kring honom, satte han sig ned och undervisade dem.Vn 459.4

Han blev snart avbruten. En grupp fariséer och skriftlärde närmade sig honom och släpade med sig en skräckslagen kvinna, som de med hårda och ivriga röster anklagade för brott mot det sjunde budet. Då de knuffat fram henne till Jesus, sade de med låtsad vördnad: »Mästare, denna kvinna har på bar gärning blivit beträdd med äktenskapsbrott. Nu bjuder Moses i lagen, att sådana skola stenas. Vad säger du?”Vn 459.5

Denna hycklade vördnad avslöjade ett medvetet försök att snärja honom. De hade gripit detta tillfälle att försäkra sig om hans fördömande. De menade att hur han än bedömde saken, skulle de finna en orsak att anklaga honom. Om han frikände kvinnan, kunde han beskyllas för att ha föraktat Mose lag. Förklarade han henne skyldig till döden, kunde han anklagas inför romarna som en som tillskrev sig själv en myndighet som bara tillkom dem.Vn 460.1