Symbolen på hans närvaro

När Gud uppenbarade sig för sitt folk hade ljuset alltid varit symbolen på hans närvaro. Genom det skapande Ordet i begynnelsen hade ljuset lyst ut i mörkret. Ljuset hade varit dolt i molnskyn om dagen och lyst från eldskyn om natten och lett Israels väldiga skaror. Ljuset flammade med skräckinjagande glans omkring Herren på Sinai berg. Ljus vilade över nådastolen i tabernaklet. Ljus fyllde Salomos tempel då detta invigdes. Ljus lyste över höjderna kring Betlehem då änglarna förkunnade återlösningens budskap för de vakande herdarna.Vn 464.1

Gud är ljus. I orden: »Jag är världens ljus”, hävdade Jesus sin gemenskap och enhet med Gud och sitt släktskap med hela den mänskliga familjen. Det var han som i begynnelsen sade: »Ljus skall lysa fram ur mörkret” (2 Kor. 4:6), han är solens, månens och stjärnornas ljus. Han var det andliga ljus som i symbol, i förebild och i profetia hade lyst över Israel. Men det var inte bara åt judafolket som ljuset gavs. Liksom solstrålarna tränger igenom till jordens avlägsnaste trakter skulle rättfärdighetens sol lysa över alla människor.Vn 464.2

Han var »det sanna ljuset, det som lyser över alla människor» som hade kommit till världen. Världen hade haft sina stora lärare, människor med gigantisk intelligens, stora forskare, människor vilkas uttalande har stimulerat tanken och öppnat omätliga kunskapsområden. Dessa människor har hedrats som sitt släktes och sin generations vägledare och välgörare. Men det finns EN som står högre än alla dessa. »Åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn.” »Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är.” — Joh. 1:12, 18. Vi kan följa raden av världens stora män så långt tillbaka som mänskliga berättelser når, men Ljuset fanns före dem. Liksom månen och planeterna i solsystemet lyser av det ljus som återkastas från solen, återspeglar världens stora tänkare, så vitt som deras undervisning är sann, strålarna från rätt-färdighetens sol. Varje tankens pärla, varje skymt av intelligens kommer från honom som är världens ljus. I våra dagar hör vi mycket om »en högre utbildning». Den sanna »högre utbildningen» är den som meddelats av honom i vilken »visdomens och kunskapens alla skatter är fördolda». »I det var liv, och livet var människornas ljus.” — Kol. 2:3; Joh. 1:4. »Den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret”, sade Jesus, »utan skall hava livets ljus.»Vn 464.3

I dessa ord: »Jag är världens ljus», förklarade sig Jesus vara Messias. I det tempel där Jesus nu undervisade, hade den åldrande Simeon omtalat honom som det »ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet som skall givas åt ditt folk Israel». (Luk. 2:32.) Med dessa ord tillämpade Simeon här på Jesus en profetia som alla i Israel kände till. Genom profeten Jesaja hade den helige Ande sagt: »Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända.” — Jes. 49:6. Det var en allmän uppfattning att denna profetia talade om Messias, och då Jesus sade: »Jag är världens ljus”, kunde folket inte undgå att känna igen hans anspråk på att vara den utlovade.Vn 465.1

Fariséerna och rådsherrarna betraktade detta som en arrogant förmätenhet. Att en människa lik dem själva skulle komma med sådana anspråk kunde de inte finna sig i. I det art de låtsades som om de inte fäste något avseende vid hans ord, frågade de uppfordrande: »Vem är du då?” De hade bestämt sig för att tvinga honom att säga att han var Messias. Hans utseende och arbete avvek så radikalt från folkets förväntningar, att hans egen förkunnelse om att han var Messias, enligt hans listiga fienders mening, skulle leda till att han förkastades som en bedragare.Vn 465.2

Men på deras fråga: »Vem är du då?” svarade Jesus: »Det som jag redan från begynnelsen har uttalat för eder.” — Joh. 8:25. Det som uppenbarats i hans ord uppenbarades också i hans sätt att leva och vara. Han var förkroppsligandet av de gudomliga sanningar som han undervisade om. »Jag gör icke något av mig själv», fortsatte han, »utan talar detta, såsom Fadern har lärt mig. Och han som har sänt mig; han har icke lämnat mig allena, eftersom jag alltid gör vad honom behagar.» Han försökte inte bevisa sina messianska anspråk utan visade på sin likhet med Gud. Hade deras sinnen varit öppna för Guds kärlek, skulle de ha tagit emot Jesus.Vn 466.1

Bland hans åhörare fanns det många som drogs till honom. Till dessa sade han: »Om I förbliven i mitt ord, så ären I i sanning mina lärjungar; och I skolen då förstå sanningen, och sanningen skall göra eder fria.”Vn 466.2

Dessa ord kränkte fariséerna. De vägrade att erkänna att nationen under lång tid hade stått under utländskt ok och utbrast i vrede: »Vi äro Abrahams säd och hava aldrig varit trälar under någon. Huru kan du då säga: ‘I skolen bliva fria?’» Jesus såg på dessa människor, hatets slavar, vilkas tankar var inriktade enbart på hämnd och svarade sorgset: »Sannerligen, sannerligen säger jag eder: Var och en som gör synd, han är syndens träl.” De befann sig i det svåraste sla-gets slaveri, behärskade av ondskans anda.Vn 466.3