Hans liv ett med deras

Då herden leder sin hjord över klippiga höjder, genom skogar och branta raviner till de gräsbevuxna flodstränderna, då han vakar över fåren på bergen i den ensliga natten, skyddar dem från rövare, vårdar sig ömt om de sjuka och svaga, blir hans liv till ett med deras. En stark och öm tillgivenhet förenar honom med hans skyddslingar. Hur stor hjorden än är, känner herden varje får. Var och en har sitt namn och lyssnar till sitt namn, då herden ropar.Vn 481.1

Liksom en jordisk herde känner sina får, så känner den gudomlige herden sin hjord som är kringspridd över hela världen. »Ja, I ären mina får, I ären får i min hjord, människor, som I ären, och jag är eder Gud, säger Herren, Herren.» — Hes. 34:31. Jesus säger: »Jag har förlossat dig, jag har kallat dig vid ditt namn, du är min.» »Se, på mina händer har jag upptecknat dig.» — Jes. 43:1; 49:16.Vn 481.2

Jesus känner oss personligen och ser med deltagande på våra svagheter. Han känner oss alla vid namn. Han vet till och med i vilket hus vi bor och namnet på var och en som bor där. Han har vid något tillfälle gett sina tjänare befallning att gå till en viss gata och till ett bestämt hus för att där finna någon av hans efterföljare.Vn 481.3

Jesus känner varje människa lika väl som om hon var den enda för vilken Frälsaren dött. Vars och ens nöd påverkar honom. Han hör varje rop om hjälp. Han kom för att dra alla människor till sig. Han bjuder dem: »Följ mig», och hans Ande påverkar dem att komma till honom. Många vägrar dock att låta sig påverkas. Jesus vet vilka de är. Han vet också vilka de är som med glädje lyssnar till hans kallelse och är redo att ställa sig under hans herdevård. Han säger: »Mina får lyssna till min röst, och jag känner dem, och de följa mig.» Han vårdar sig om var och en, som om det inte hade funnits någon annan människa på hela jorden.Vn 481.4

»Han kallar sina får vid namn och för dem ut... och fåren följa honom, ty de känna hans röst.” En herde i Österlandet driver inte på sina får. Han använder sig inte av våld eller skrämsel utan går före dem och ropar på dem. De känner hans röst och lyder hans rop. Så gör också Frälsaren, herden, med sina får. Bibeln säger: »Så förde du ditt folk såsom en hjord genom Moses och Arons hand.” — Ps. 77:21. Genom profeten förklarar Jesus: »Med evig kärlek har jag älskat dig; därför låter jag min nåd förbliva över dig.» — Jer. 31:3. Han tvingar ingen att följa honom. »Med lena band drog jag dem”, sade han, »med kärlekens tåg.» — Hos. 11:4.Vn 482.1

Det är inte fruktan för straff eller hopp om en evig belöning som förmår Kristi efterföljare att följa honom. De ser Frälsarens oändliga kärlek uppenbarad under hela hans vand-ring på jorden från krubban i Betlehem till korset på Golgata. Och när de ser honom känner de sig dragna till honom. Sinnet mjuknar och underkastar sig honom. Kärleken vaknar hos dem som ser honom. De hör hans röst och följer honom.Vn 482.2

Såsom herden går före sina får och själv utsätter sig för vägens faror, så går Jesus före sitt folk. »När han har släppt ut alla sina får, går han framför dem.» Vägen till himmelen är helgad genom Frälsarens fotspår. Stigen är brant och stenig, men Jesus har gått den vägen. Hans fötter har trampat ned de grymma törntaggarna för att göra vägen lättare för oss. Varje börda som vi uppmanas att bära, har han själv burit.Vn 482.3

Även om Jesus nu farit upp till sin Fader och med honom delar universums tron, har han inte förlorat sin medlidsamma natur. Han har alltjämt samma medkänsla med mänsklighetens lidanden. Idag räcker han ut sin genomstungna hand för att ännu rikligare välsigna sitt folk på jorden »och de skola aldrig någonsin förgås, och ingen skall rycka dem ur min hand”. Den som har överlämnat sig åt Kristus är mer dyrbar i hans ögon än hela världen. Frälsaren skulle ha lidit Golgatas kval, även om bara en enda därigenom hade blivit frälst för hans rike. Han skall aldrig överge någon för vilken han har dött. Om inte hans efterföljare väljer att lämna honom skall han troget bevara dem.Vn 482.4