Den föraktade från Samarien

På det sätt som Jesus hade beskrivit deras sätt att handla fann den lagkloke inte något som stred mot vad han lärt om lagens fordringar. Nu skildrade Jesus emellertid en ny scen.Vn 501.1

En samarit som färdades fram samma väg kom också till den plats där den slagne låg. Och då han såg honom greps han av medlidande med honom. Han frågade inte om främlingen var jude eller avgudadyrkare. Samariten visste alltför väl hur det skulle ha gått, om förhållandet varit omvänt. Då skulle juden ha spottat honom i ansiktet och gått förbi med förakt. Men samariten tvekade ändå inte. Han frågade inte efter om han själv utsatte sig för fara av överfall genom att stanna kvar på denna plats. Det var nog för honom att han framför sig hade en människa som var i nöd och behövde hjälp. Han svepte sin egen mantel omkring honom. Oljan och vinet, som var avsedda för hans egen resa, använde han för att hela och uppfriska den slagne mannen. Han lyfte upp honom på sin åsna och färdades långsamt fram i jämn takt för att främlingen inte skulle bli för omskakad och därigenom tillfogas mer lidande. Han förde honom till ett värdshus och skötte honom själv på natten och vakade över honom med stor omsorg. På morgonen, då den sjuke mannen var bättre, vågade samariten fortsätta sin resa. Men innan han gjorde detta överlämnade han honom i värdens vård. Men inte nog därmed. Han sörjde även för hans kommande behov genom att säga till värden: »Sköt honom, och vad du mer kostar på honom skall jag betala dig, när jag kommer tillbaka.”Vn 501.2

Berättelsen var slut. Jesus såg på den lagkloke med en blick som tycktes tränga till djupet av hans själ och sade: »Vilken av dessa tre synes dig nu hava visat sig vara den mannens nästa, som hade fallit i rövarhänder?» Den lagkloke ville inte ens i detta sammanhang ta ordet samarit på sina läppar, varför han svarade: »Den som bevisade honom barmhärtighet.» Jesus sade: »Gå du och gör sammalunda.»Vn 501.3

Därmed är frågan: »Vilken är min nästa?» för alltid besvarad. Jesus har visat att vår nästa inte bara är den som tillhör den grupp eller trosåskådning som vi bekänner oss till. Det har ingenting med ras, hudfärg eller samhällsklass att göra. Vår nästa är var och en som behöver vår hjälp. Vår nästa är varje människa som är skadad och slagen av fienden. Vår nästa är var och en som är Guds tillhörighet.Vn 502.1

I berättelsen om den barmhärtige samariten gav Jesus en bild av sig själv och sitt uppdrag. Människan hade blivit bedragen och slagen, rånad och ruinerad av Satan och lämnad att förgås. Men Frälsaren hade medlidande med vårt hjälplösa tillstånd. Han lämnade sin härlighet för att komma till vår undsättning. Han fann oss döende och åtog sig vårt fall. Han helade våra sår. Han klädde oss i sin rättfärdighets klädnad. Han gav oss en säker tillflyktsort. Han sörjde för oss på allt sätt och stod för kostnaden. Han dog för att återlösa oss. Han hänvisar till sig själv som ett föredöme och säger till sina efterföljare: »Det bjuder jag eder, att I skolen älska varandra.» »Såsom jag har älskat eder, så skolen ock I älska varandra.» — Joh. 15:17; 13:34.Vn 502.2

Den lagkloke hade frågat Jesus vad han skulle göra. Jesus, som ansåg att kärleken till Gud och nästan är summan av rättfärdigheten, hade svarat: »Gör det, så får du leva.” Samariten hade lytt sitt vänliga och kärleksfulla sinnes maning och hade därigenom visat sig vara lagens görare. Jesus sade till den lagkloke: »Gå du och gör sammalunda.” Att handla och inte endast tala är vad man väntar av en Guds efterföljare. »Den som säger sig förbliva i honom, han är ock pliktig att själv så vandra, som Han vandrade.” — 1 Joh. 2:6.Vn 502.3

Denna undervisning är lika nödvändig för världen idag som den var då Jesus gav den. Själviskhet och kall formalism har nästan utsläckt kärleken och fördrivit den nåd som skulle ge karaktären dess skönhet. Många som bekänner hans namn har glömt att den kristne skall representera Kristus. Om vi inte är villiga att offra oss själva för andras väl i familjekretsen, i arbetslivet, i grannskapet och varhelst vi är, så är vi inte kristna, vilken vår trosbekännelse än är.Vn 502.4

Kristus har förenat sina intressen med mänsklighetens och han bjuder oss att bli ett med honom för att rädda mänskligheten. »I haven fatt för intet», sade Jesus, »så given ock för intet.» — Matt. 10:8. Synden är det mest omfattande av allt ont. Det är vår plikt att visa medlidande med syndaren och hjälpa honom. Många vandrar vilsna vägar och är medvetna om sin skam och sitt oförstånd. De hungrar efter ett ord av uppmuntran. De ser på sina felsteg och misstag, tills de nästan drivs till förtvivlan. Dessa människor får vi inte försumma. Om vi är kristna får vi inte gå förbi någon. Inte heller får vi hålla oss så långt borta som möjligt från dem som behöver vår hjälp. När vi ser människor i nöd, antingen på grund av olyckor eller synd, får vi inte säga: Detta angår inte mig.Vn 502.5

»I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande.” — Gal. 6:1. Driv fiendens makt tillbaka med tro och bön. Tala tillförsiktens och frimodighetens ord, som kommer att verka som en läkande salva på den slagne och skadade. Många, många har blivit trötta och modlösa i livets hårda kamp, då ett ord med vänlig uppmuntran skulle ha gett dem styrka att segra. Vi bör aldrig gå förbi någon lidande människa utan att försöka ge henne del av den tröst som Gud har tröstat oss med.Vn 503.1

Allt detta är bara en uppfyllelse av lagens princip, den princip som illustreras i berättelsen om den barmhärtige samariten och som Jesus praktiserade i sitt liv. Hans liv och beteende uppenbarar lagens sanna innebörd och visar vad som menas med att älska vår nästa som oss själva. Och när Guds efterföljare visar barmhärtighet, godhet och kärlek mot alla människor vittnar de om de himmelska förordningarnas natur. De visar att »Herrens lag är utan brist och vederkvicker själen». (Ps. 19:8.) Och var och en som underlåter att visa denna kärlek, bryter den lag som han bekänner sig högakta. Den inställning vi visar mot våra bröder talar nämligen om hur det är med vår inställning till Gud. Guds kärlek i sinnet är den enda källan till kärlek till vår nästa. »Om någon säger sig älska Gud och hatar sin broder, så är han en lögnare. Ty den som icke älskar sin broder, som han har sett, han kan icke älska Gud, som han icke har sett.” »Om vi älska varand-ra, så förbliver Gud i oss, och hans kärlek är fullkomnad i oss.» — 1 Joh. 4:20, 12.Vn 503.2