Rördes av mänsklig sorg

»Då nu Jesus såg henne gråta och såg att jämväl de judar, som hade kommit med henne, gräto, upptändes han i sin Ande och blev upprörd.» Han läste alla de församlades tankar. Han såg att det som utgavs för att vara ett uttryck för sorg, för mångas vidkommande bara var förställning. Han visste att några i sällskapet, som nu visade en hycklande sorg, snart skulle utarbeta planer inte bara att döda den store undergöraren utan också honom som skulle uppstå från de döda. Kristus kunde ha rivit av dem deras falska sorgdräkt. Men han lade band på sin rättfärdiga vrede. De ord som han med full sanning kunde ha sagt, sade han inte av hänsyn till den enda som sörjande knäböjde vid hans fötter, och som i sanning trodde på honom.Vn 529.4

»Var haven I lagt honom?» frågade Jesus. »De svarade ho-nom: ‘Kom och se’.” Tillsammans gick de till graven. Det var en sorgfylld scen. Lasarus hade varit mycket avhållen. Hans systrar grät över honom med förkrossade sinnen, medan de som hade varit hans vänner, blandade sina tårar med de sörjande systrarnas. Då Jesus såg denna mänskliga olycka och att dessa hemsökta vänner kunde sörja över den döde, medan världens Frälsare stod bredvid dem, började Jesus gråta. Även om han var Guds Son, hade han iklätt sig mänsklig natur, och han rördes av människors sorg. Hans milda, medkännande sinne är alltid vaket för att sympatisera med de sörjande. Han gråter med dem som gråta och gläder sig med dem som är glada.Vn 530.1

Men det var inte bara på grund av sin medkänsla med Maria och Marta som Jesus grät. Hans tårar var ett uttryck för den sorg som var lika mycket högre än mänsklig sorg som himmelen är högre än jorden. Jesus grät inte över Lasarus, eftersom han stod i begrepp att kalla honom ut ur graven. Han grät därför att många av dem som nu sörjde över Lasarus, snart skulle lägga planer för att döda honom som är uppståndelsen och livet. Men hur omöjligt var det inte för de otroende judarna att rätt tolka hans tårar. Några som inte kunde se någonting annat än de yttre omständigheterna i scenen framför honom som orsak till hans sorg, sade mjukt: »Se, huru kär han hade honom!» Andra som försökte ingjuta otro i deras sinnen som var närvarande, sade hånfullt: »Kunde icke han, som öppnade den blindes ögon ock hava så gjort att denne icke hade dött?” Om det stod i Jesu makt att rädda Lasarus, varför tillät han honom då att dö.Vn 530.2

Med profetisk blick såg Jesus fariséernas och sadducéernas fiendskap. Han visste att de lade planer för att röja honom ur vägen. Han visste att några av dem som nu tycktes vara så sympatiskt inställda, snart skulle stänga hoppets dörr för sig själva och stadens portar för Gud. En situation skulle snart uppstå genom hans förödmjukelse och korsdöd, som skulle resultera i Jerusalems förstöring. Då skulle ingen sörja över de döda. Den vedergällning som skulle drabba Jerusalem, framstod klart för honom. Han såg Jerusalem omringas av de romerska legionerna. Han visste att många som nu grät över Lasarus, skulle dö under stadens belägring, och att det i deras död inte skulle finnas något hopp.Vn 530.3

Det var inte bara på grund av denna scen som Jesus såg framför sig som han grät. Tyngden av tidsåldrars sorg sänkte sig över honom. Han såg de fruktansvärda följderna av över-trädelsen av Guds lag. I världens historia såg han, att den strid mellan det onda och det goda som hade börjat med Abels död, hade pågått utan uppehåll. Genom att se ned genom de följande tidsåldrarna såg han det lidande och den sorg som skulle bli människornas lott.Vn 531.1

Människosläktets plåga genom alla tidsåldrar och i alla länder genomborrade hans själ. Det syndiga släktets olyckor låg tungt på hans sinne. Hans tårars källa öppnades i det han längtade efter att lindra all deras nöd.Vn 531.2

»Då upptändes Jesus åter i sitt innersta och gick bort till graven.” Lasarus hade lagts i en klippgrav. En massiv sten hade placerats framför ingången. »Tagen bort stenen», sade Jesus. I tro att han bara ville se på den döde, invände Marta att kroppen hade varit begraven i fyra dagar och att förruttnelsen redan hade börjat. Denna kommentar som gjordes innan Lasarus uppväcktes, gjorde det omöjligt för Kristi fiender att säga, att han hade gjort sig skyldig till ett bedrägeri. Tidigare hade fariséerna gett spridning åt falska uttalanden om de mest sällsamma manifestationerna av Guds kraft. När Jesus uppväckte Jairus’ dotter hade han sagt: »Flickan är icke död hon sover.» — Mark. 5:39. Eftersom hon hade varit sjuk bara en kort tid och sedan uppväcktes omedelbart efter döden, hade fariséerna förklarat att barnet inte hade varit dött och att Jesus själv hade sagt att hon endast sov. De hade också försökt få det att se ut som om Jesus inte kunde bota sjukdom och att det inte stod rätt till med hans underverk. Men i detta fall kunde ingen förneka att Lasarus verkligen var död.Vn 531.3

När Jesus står i begrepp att göra något, påverkar Satan någon annan att komma med invändningar. »Tagen bort ste-nen”, sade Jesus. Förbered så långt det är möjligt vägen för mitt arbete. Martas bestämda och handlingskraftiga natur gjorde sig gällande. Hon ville inte att den sönderfallande kroppen skulle förevisas. Den mänskliga naturen fattar inte så snabbt Jesu ord och Martas tro hade inte kunnat uppfatta den egentliga innebörden av hans löfte.Vn 531.4

Jesus tillrättavisade Marta, men hans ord sades med den största mildhet. »Sade jag dig icke, att om du trodde, skulle du få se Guds härlighet?» Varför skulle du tvivla på min makt? Varför skulle du argumentera mot mina tillsägelser? Du har mitt ord. Om du ville tro, så skulle du få se Guds härlighet. Naturliga omöjligheter kan inte hindra den Allsmäktiges gärning. Skeptisism och vantro är inte ödmjukhet. En obetingad tro på Jesu ord är sann ödmjukhet, sann självöverlåtelse.Vn 532.1

»Tagen bort stenen.” Jesus kunde ha gett stenen befallning att flytta sig och den skulle ha lytt hans röst. Han kunde ha tillsagt änglarna som fanns vid hans sida, att göra det. På hans befallning skulle osynliga händer ha avlägsnat stenen. Men den skulle tas bort av människohänder. På detta sätt ville Jesus visa att människor skall samarbeta med Gudomen. Vad mänsklig kraft kan uträtta krävs det inte gudomlig kraft för att göra. Gud betraktar inte människans hjälp som onödig. Han stärker henne, samarbetar med henne när hon an-vänder de krafter och förmågor som han gett henne.Vn 532.2